Ja, så sant som det var sagt. Men tänk om man inte vågar säga sanningen. Eller ännu värre, inse vad sanningen egentligen är.

Jag har ljugit, massor av gånger. Finns ingen anledning att ljuga om det.

Men vad har jag ljugit om då, ja säg det? Ibland bara struntsaker, ibland stora saker. Gör jag det för att gömma mig själv? Eller för att försöka vara något jag inte är?

Jag har i allas ögon alltid varit tjejen som tar för mig och syns. Som på senare år har byggt upp en sån självkänsla så det är inte sant. Ja, just det tänk om det inte är sant.

Jag har ljugit om saker nu också, när jag egentligen är nöjd med mig själv.

Är jag mytoman? Nej, jag känner inget tvång, ibland vill jag bara försköna sanningen något. Är jag för feg kanske?

Jag har så många hemska tankar inuti mig. Tankar som jag inte riktigt vet själv vad de egentligen är. Visste jag exakt vad jag kände och tänkte tror jag att jag skulle skrämma slag på mig själv.

Men jag vet att jag måste få ut det, alla de där tankarna ingen egentligen får veta. Allt det där som kanske sårar någon, eller förstör för någon. Men får jag inte ut det så kommer jag att försvinna.

Om de bara visste hur mycket jag längtar, längtar till den framtid som väntar oss alla någon gång. Jag vill veta, jag vill känna hur det känns och se vad som händer sen.

Är det jag ser på riktigt eller har jag drömt?

Finns hon hos mig så som jag känner att hon gör, eller spelar jag ett spratt med mig själv för att klara av att gå vidare?

Jag längtar till det hemska, är allting tar slut. Bara för att få veta.