Det värsta är inte att jag jagas av ett mörker.

Något som är värre, och nästan värst är de egoistiska j*vlarna rent ut sagt, som alltid ska må dåligt och alltid ha uppmärksamhet och tröst.

De som inte ens mår dåligt på riktigt, utan som bara säger det för att få uppmärksamhet.

Och här står jag och försöker gömma mitt mörker, för jag vill inte tynga över det på någon annan, som ändå inte förstår.

Och ändå ska dom här ta all min kraft, ta all min energi. Inte för att jag låter dom göra det, men det är dit de vill.

Jag har börjat ignorera vissa, vilket inte heller bra. För tänk den dagen de faktiskt mår dålit och jag inte ens bryr mig om att titta på dem. Jag vill inte vara sån.

Men jag orkar inte ta hänsyn till allt och alla längre, jag får inte visa att jag mår dåligt. De som vet om mitt mörker, de bryr sig inte. Skulle jag verkligen vara nere så är allt de säger, kan inte du le eller?

Nej inte just nu, men det vågar jag inte svara. Då skulle jag väl få höra.

Så då åker ett ännu falskare leende upp, för att dölja mitt mörker, och dölja mitt första falska leende.  

Konstruktiv kritik kallar de det..

Ja men visst,  vi säger så va?

Att bli anklagad för att ha gjort ett fel jag vet att jag inte gjort. Men ingen tror på mig när jag förklarar. Det är verkligen konstruktiv kritik va?

Att få en massa "skäll" och rs, för något jag inte ens gjort. OCh när jag förklarar att det inte är mig de menar, då skrattar de bara. Som att de inte kan ta fel?

Jag duger aldrig. Visst kan jag få beröm, men det kommer alltid ett men...

 Du kan det här men inte tillräckligt bra. Nehe i vems ögon då?

De som faktiskt borde bestämma mest, vill ha mig. Men det är de, som är rädda för min konkurrens som kommer med kritik om saker jag aldrig gjort, eller varit närheten av att göra.  

Han finns inuti mitt huvud hela tiden. Men ingen får veta.

När jag är i hans närhet är jag faktiskt lycklig, men ingen kan få veta det.

Den person som gör mig mest lycklig just nu kan jag inte vara med. Det är fel, alltihop.

Hur ska jag kunna blunda för mina känslor?

Jag kan inte göra det. Jag måste berätta för honom att han gör mig lycklig.

Han är den som kan förstå mina hemligheter. Han kan förstå mitt mörker. Han kan hjälpa mig att stå emot mitt mörker. Och ändå kan det inte bli vi två.. Inte på något sätt, knappt som vänner ens.

Jag behöver honom i mitt liv. Jag behöver honom nära mig.  

Jag ska dö snart. Så tänker jag i alla fall.

Jag vet  att det med största sannolikhet inte kommer att hända men ändå tänker jag på det hela tiden. 

Och hemska saker, som att ingen bryr sig om jag skulle falla rakt ner och dö.

För jag kan jämföra det med mitt mörker. När jag faller i det, så känner jag mig död, mörkrt gör mig skendöd och tar över min kropp. OCh de två gånger detta har hänt i mitt unga liv så har ingen brytt sig. Ingen märker att jag är borta. De ser mig och därför finns jag. Inget mer med det.

Och de som vetat om mitt mörker gör inte saken bättre. "det är väl bara att må bättre" Va? Nej det är inte så enkelt, och jag vet inte om jag skulle orka med det en gång till.  För då skulle nog mörkret vinna och jag skulle dö.

"Det var få människor som såg
att mina ögon var sorgsna
ty jag skrattade mycket." - Nils Ferlin Tänk att det där stämmer så väl in på mig. Jag tror inte att någon kan förstå hur dåligt jag har mått och hur dåligt jag mår ibland. De vet inte om det där hemska mörkret som vilar runt hörnet. De bara står och tittar på, utan att förstå. För utåt skrattar och ler jag alltid. Jag kommer med smarta lösningar och människor lyssnar på mina "kloka" förslag. Men ingen vet att jag inte är så bra egentligen. Jag lägger upp den där ytan, för jag vill inte att någon ska förstå. För det hjälper inte. De som vet att jag mår dåligt hjälper inte till ett dugg. De gör det bara värre.

Är det tillåtet att gråta? Alltså, att gråta för absolut ingen anledning?

Ibland gör jag det, men skulle hon råka se mig får jag höra att jag bara är töntig och att nu slutar vi att vara ledsna.

Är det inte tillåtet att känna sig ledsen för ingen orsak alls? 

Jag må spela glad och trevligt utåt.

Ingen skulle tro mig om jag berättar om de tankar jag tänker.

"du som alltid är så glad, alltid ett leende på läpparna" skulle de säga.

Men bakom det där leendet gömmer sig så mycket smärta, över gårdagen,idag och även morgondagen.

Jag har så många tårar som vill ut så jag vet inte när jag orkar börja.

Men om jag ska se något positivt i det hela så är det att, om man alltid är glad dör själen.

 Man måste ha nedgångar, för att kunna känna glädje.

Men om det gått så lång tid sen man kände äkta glädje, att man tror att hjärtat torkat ut, hur ska man då känna glädje? 

Är det någon som vet?

Som vet hur man ska leva sitt liv för att njuta av varje sekund?

Jag har haft en ganska bra period, därför jag inte skrivit så mycket.

Men nu börjar det smyga upp på mig igen. Mitt berömda mörker.

Inte så att jag mår dåligt, som jag kan göra ibland.

Men jag kan helt enkelt inte njuta av att leva, och jag tror nästan att det är värre, för då kan jag inte göra så mycket åt det heller.

Jag kan ta mig ur mitt mörker, när det har tagit mig.  Men när det bara ligger och lurar lyckas jag inte fly från det.

Och all den kärlek jag behöver när jag känner av det här. Det är just när jag behöver den som jag inte känner att jag får någon alls.

Någon som kan hjälpa mig? Bara en hand på min axel vore något. Eller hand mot min kind som kan torka upp mina tårar.