Jag blir arg på mig själv. Mestadels i alla fall. Varför låter jag det ta på mig? Jag har varit med om mycket, borde jag inte klara av mer nu efteråt istället för att gömma hur dåligt jag mår? Eller, nej inte dåligt heller utan mer konstigt, vet inte riktigt hur jag mår. Men det är inte bra i alla fall.

Vad människan inte lär sig genom sitt förnuft,

kan hon komma att lära sig genom lidande.

Varför måste man lida? Eller jag förstår att man måste ha motgångar för att kunna uppskatta det man faktiskt har.

Men finns det ingen gräns för hur mycket en människa måste lida?

Jag säger inte att jag lider massor! Det finns miljontals människor som lider MYCKET mer än mig.

 Men det betyder inte att det inte är jobbigt.

Det är inte vår framgång som

stärker vår karaktär,

snarare vår motgång.

Betyder detta att man inte får sörja? Att man inte får bli arg och ledsen? Det måste man väl? Man måste få ur sig alla negativa känslor och tankar, för att kunna leva på riktigt?

Du hårt arbetande människa:

stanna upp ett ögonblick.

Tänk efter om ditt mål i livet är det rätta.

Ditt samvete är din själs röst.

Ja det kanske är sant. Men ingen i min närhet bryr sig varken om mitt samvete eller min själ. Kanske är det för att jag alltid ska spela stark, trots att jag mår pyton inombords?

Fruktan och oro är ett tecken på att du inte förstått din egen själs vilja med dig.

Sant! Jag vet inte vad mitt ändamål är, varför jag finns här. Ibland tror jag bara att jag finns för att må dåligt. För att ta emot skit utan att ge så mycket tillbaka. Men det kan väl inte vara så eller kan det det?

Reta dig inte på motgång utan sök dess orsak.

Jag retar mig på motgång, men jag söker samtidigt orsaken till det. det är bland annat därför jag har den här bloggen, bara för att ifrågasätta och skriva av mig för att hitta en orsak till min oro och rädsla. Men jag vet inte om det lyckas så bra, men det märker man kanske senare.

Jag vill bara gråta. Jag vet inte riktigt varför.

Villa bara att tårarna ska spruta för allt! Och ingenting.

Har en kump i halsen som vägrar att försvinna. Något är fel, men vad?

Jag blir ledsen, sårad och upprörd.

Varför bryr sig ingen om vad jag behöver och vad jag vill?

Är det meningen att jag alltid ska ställa upp utan att säga ifrån? Ska inte någon ställa upp för mig då också?

 En enkel skjuts utan att behöva fråga om det och få ett surt svar som tycker jag är bortskämd. Är det för mycket begärt?

Visst jag är bortskämd men INTE med skjutsar!

Jag kanske ringer högst två gånger i månaden och ber om skjuts. T.o.m mindre ändå. OCh nu kan jag förstå att de säger nej, eftersom jag är vuxen.

Men innan, ringde jag och det var 15 minus ute och storm och bad om skjuts så var allt ja fick höra, "ja taxi ... kommer" Jag blir så JÄVLA förbannad.

Och så har hon mage att säga att jag är bortskämd med det!

Jag har kompisar och vet många andra som inte ens behöver be om skuts de bara får det, överalllt och nästan när som helst. Utan att föräldrarna klagar, de är glada att kunna hjälpa till.

Men nej jag har "taxi" när jag ber om skjuts en gång i månaden, kanske två.

Är det bortskämt? När man har 2½ km in till byn och närmaste busshållplatsen dessutom!