Hittade en text i en bok för ett tag sen. Jag började gråta när jag läste den, och det kändes faktiskt bra trots att det var smärtsamt. För det betydde att jag kände, någt jag tvivlat på under ett tag. Men jag känner, men jag är fortfarande rädd, rädd att försvinna, sluta känna och fastna i mörkret igen.

"Jag undrar när du kommer

släppa taget

låta mig gå

bli fri

Du har haft mig

alldeles för länge

jag räknar mig fortfarande

som din

och jag vill inget hellre än

att du ska tröttna

lämna mig

överge

Jag vill kunna gå 

den lyckliga vägen

utan att du alltid

drar ned mig igen

jag känner hur ett steg fram

alltid leder till att jag halkar tillbaka

du står alltid där

bakom hörnet

kikar fram och

kastar dina skuggor över mig

som för att visa

att makten är i dina händer

Jag är bara en bricka i ett spel"

Hur kan någon människa fånga en annan människas känslor så väl. Även om man inte varit med om samma sak eller pratar om samma sak, så kan känslorna vara så lika. Känns bra att man inte är ensam.