Det känns som att livet störtar ner över mig.

Som en stor betongklump som kommer farande mot mig i ljusets hastighet, och bara väntar på att jag ska gå till rätt ställe så den kan krossa mig mot marken.

Bara väntar på ett misstag från mig, för då kan den slå till och göra slut på allt.

Går runt med en stor klump i magen dagarna i ända nu. Självklart tror alla att jag har full koll på vad jag vill och ska göra, men om de bara visste hur jävla rädd jag är egentligen.

Rädd för den värld som väntar mig, men nästan mer rädd för den värld jag lämnar bakom.

Jag är rädd att jag var ett misstag.

Eller jag vet att jag var ett misstag, även om mina föräldrar inte vill säga så.

Men jag menar i universum. Som att jag råkade ta upp en plats på jorden som inte var menad för mig.

Att jag råkade slinka emellan utan att ödet hann med.

För vad har jag här att göra? Jag vet det inte själv, och andra verkar inte heller veta det.

För skulle jag ha en mening, och vara menad att finnas på planeten som den jag är borde jag väl inte känna så här?

Kan jag inte bara få känna samhörighet?

Jag känner mig bara i vägen, för allt och alla. Det känns som att folk gärna kan känna mig, bara det är på deras villkor.

Att de bestämmer när man kan vara nära och inte.

Jag vill inte ha det så, jag vill känna kontakt med någon jämt. En riktigt kontakt som alltid är välkommen, utan att bli satt i andra hand.

Nej, men hon finns kvar så det var inte viktigt. Så tror jag folk tycker.

Men om jag en dag inte skulle finnas kvar, då kommer de säga att det var synd, att jag var en fin tjej.

Hell no!

Jag duger bara när jag är som de vill att jag ska vara. Tänk om de visste hur många gånger jag gråter på ett dygn, bara för att jag inte känner mig accepterad för den jag är.

Ja jag har kommit fram till det. Jag är rädd för att känna något över huvudtaget tror jag.

Har ni känt nån gång, att ni så gärna vill ha någon men ni kan inte förmå er att ta sista steget och verkligen satsa, även om ni vet att det är ömsesidiga känslor?

För att ni är rädda att ni faktiskt ska känna något som ni inte kan försvara eller förstå dig på. Något man helt enkelt inte vågar lita på?

Men jag måste våga lita på mina känslor, och ge mig själv rätten att känna dem. eller hur?

Jag önskar att jag kunde vara den där personen. Den där som alla vill vara men som ingen antagligen är.

Den där, inte perfekta personen, men den som har precis rätt antal brister för att göra en charmig och intressant. Varken färre eller fler.

För brister är en charm ibland.

Men om man har för många brister då?

Ibland känner jag att jag inte är önskad någonstans, att jag bara skulle kunna sjunka genom jorden och försvinna utan att jorden förändras någonting alls.

Jag är i vägen, jag är en pina som man helst skulle vilja slippa. Men just för att folk ser att man är sån så vågar de inte säga det, utan tycker synd om mig och tar hand om mig, så att jag inte ska känna mig ensam.

Men saken är den att jag känner mig mer ensam med den känslan, än om jag skulle stå ensam i världen.

Förstår inte varför det alltid blir så här?

Varför det alltid ska bli precis tvärtom mot, kanske inte vad man planerat men vad man vill?

Jag vill inte känna så här, ändå gör jag det..

Jag vill inte att det ska vara så här och ändå är det så..

Blir galen på allt som är trots att det inte borde vara..

Jag förstår inte varför jag inte skriver oftare...

Mår ju inte bra så jag har ju många saker att skriva om, men tiden finns som inte..

Varför kännerjag mig utanför jämt?

Utanför i mitt eget gäng liksom...

Men så har väl ni också känt?

Att trots att det är dina bästa kompisar i hela världen du umgås med så är du utanför. Att du inte är med på samma villkor som de andra..