Kommer inte kunna sova inatt.

Har för mycket hemska tankar i hjärnan, men det är mitt eget fel. För att jag dragit upp gamla minnen som jag vet är hemska för mig.

Men jag måste fortfarande bearbeta dem, varje dag är det något av minnena som ploppar upp i huvudet. Tidigare har jag låtsas som ingenting. Men nu går det inte längre.

Jag måste få ur mig dem, även om det ibland bara blir ett svammel. Men de kommer ut och jag kan vrida och vända på saker, tills jag kanske mår lite bättre.

Människor runt omkring mig, de tror att jag gått vidare helt. att jag är en så stark person efter att ha gått i genom allt jag gjort. Men nej, jag är inte stark, inte jämt.

En anledning ser jag som tyder på att jag är stark. Jag lever fortfarande. Men hade det inte varit för tre, för mig, okända killar så hade jag inte gjort det heller.

Bit ihop nu!  Hon kommer och får inte se att du mår lite dåligt just nu!

Jag kommer inte klara det på måndag. Det kommer gå åt skogen.

Så säger dem att det gör ingenting att misslyckas på ett prov, och behöva göra om det.

Jo, har man sådan prestationsångest som jag har så är det faktiskt en smärre katastrof att inte ens få ett godkänt på ett prov.

Jag undrar varför jag har sådan prestationsångest? Antagligen för att jag fått höra, större delen av mitt snart tjugoåriga liv, att jag inte duger. Det är alltid något som är fel. JAg tränade bort min dialekt för att slippa vissa pikar, men då var det nåt annat som var fel i stället. Vad gör jag för fel? Eller mår folk så dåligt att de måste trycka ner andra människor?

När jag skulle få hjälp från BUP, efter år av mobbing för min tidigt utvecklade kropp och min dialekt, vet ni vad dom säger? Det första dem säger är:

"Men du måste ju förstå att det är ditt eget fel"

VAA?? Hur i helvete kan det vara mitt eget fel att andra hackade på mig för något jag inte kunde hjälpa?

Hur kan man trycka ner en människa så otroligt mycket utan att veta om det? Hur kan man tro att ord och handlingar inte sårar?

Det är obegripligt för mig. Att man bara fortsätter utan att stanna upp, för att se hur någon reagerar eller mår. Är det mänskligt att bete sig så?

Att få höra att man inte är värd tillräckligt mycket, eller att man inte är tillräckligt duktig.

Mitt betyg när jag gick ut gymnasiet var kanon. Av 30 kurser hade jag 2 G, 5 VG och 23 MVG.  Det första han säger när han ser mitt betyg är;

"-Det var ju synd med det där G:et i spanska"

VA!??! Är det möjligt, du som inte ens gick gymnasiet?? Som knappt hade godkänt i alla ämnen i nian. Är det det första man säger?? Snälla kan någon svara mig? Är det det första man säger när man ser sitt barns slutbetyg?

Jag har skuldkänslor. Jag vet inte varför, är det för att jag skriver saker om folk här som inte ens vet att den här bloggen existerar? Är det för att jag inte sköter mina studier som jag borde, eller är det helt enkelt för att jag finns?

Helt ärligt kan jag inte svara på det själv.

Men vad skulle hända om jag inte hade den här bloggen, och jag en dag exploderar för att jag inte fått ur mig alla mina tankar, för att jag har blivit hindrad att få det?

Och man sköter inte alltid sina studier, man har svackor. Och jag gick ut gymnasiet med toppbetyg, så det är ju inte ständigt och jämt som jag inte sköter mig. Jag har fått godkänt på alla kurser hitills på utbildningen.

                                    Så det är nog för att jag finns!

Jag känner mig konstig. Konstig och udda. Är det menat att vara så här?

Att irritera sig på allt och ingenting, men ändå inte våga visa det? Eller rättare sagt, inte orka visa det längre.

Jag har till och med slutat visa att jag ibland har ont. Både fysiskt och psykikt. För hon bryr sig ändå inte, utan får det att handla om henne och hennes värk istället.

Varför ska hon alltid vara värst? Varför ska det alltid vara synd om henne? Och så har hon mage att säga "Jag tycker inte om at folk tycker synd om mig, jag klarar mig utan sånt". Jaha ja? Det var något nytt, det är därför hon sitter och verkligen visar med hela kroppen att hon har ont bara för att an ska se det och nämna det? Hon är så jävla genomskinlig ibland.  Hon ska försöka visa sig stark och klara sig, men ändå har hon ett behov av att synas, och att visa att hon har ont.