Nu har jag vågat ta steget, i alla fall ett smygsteg.

Jag berättade om en sak, som jag varit så rädd att berätta om.

Men än är det så mycket mer som jag har att säga. Men det får vänta lite nu.

Har tagit ett stort steg som erkänt att något är fel nu.  Att jag inte mår 100% bra, men jag gör så gott jag kan. Jag lever mitt liv som jag borde, men orkar inte allt jag vill göra.

Men det blir bättre och bättre dag för dag. Haha var tvungen att ta in en låt där.. 

 Har hemligheter som tynger mig, men vågar inte erkänna. Även om jag vet att det inte är farligt att göra det.  

Jag trodde jag visste vad jag kände. Jag trodde att jag hade hittat rätt, hittat svaret på alla mina förvirrade tankar.

Men jag fick precis veta att jag inte kan göra något åt det nu.

Jag trodde det var han, att det var honom jag tänkte på, honom som jag ville ha. 

Men nu kan det inte vara så längre, för en kompis frågade mig om jag kände honom och jag sa självklart ja. Då berättade hon att hon tänker satsa på honom. Vilket gör att jag måste lägga alla mina tankar på is även om jag inte vill.

Varför låter jag mig alltid vara den som står i bakgrunden när det gäller kärlek. Som låter alla andra få det de behöver först. Mina behov kommer alltid sist. Och jag tror att andra tycker samma sak. Jag förstår inte det här.  

Någon tar allas uppmärksamhet hela tiden.

Någon tror inte att man kan fatta beslut själv.

Någon utesluter en.

Någon är så bortskämd så hälften vore nog.

Någon är så oerhört sur hela tiden.

Någon är uppkäftig.

Någon är irriterad jämt och ständigt.

Någon bara tjatar.

Någon tillåter inte att jag har andra åsikter än den.

Någon lyssnar aldrig.

Ingen är nöjd med det man gör.

Ingen hör när man är ledsen.

Ingen tröstar en.

Är det konstigt att man bara vill bort ibland?

Jag saknar henne. Så otroligt mycket. Varför fanns hon inte kvar längre. Jag har fortfarande hennes kärlek och stöd, trots att hon inte längre finns.

Men jag tror att jag hade behövt henne hos mig längre.

De som undrar varför jag kallar mig bibbisficka, det är henne jag saknar. Bibbi, jag var hennes flicka. Egentligen hette hon Birgit, men ingen kallade henne någonsin det.

Jag var hennes lilla flicka, inget kom emellan oss. Vi hade och har fortfarande ett band som står emot allt, till och med döden.

Natten hon dog kom hon till mig. Satt vid vårt köksbord och log mot mig. Men varför log hon? Varhon glad att försvinna? Ville hon inte vara kvar hos mig? Men det är hon, jag känner hennes närvaro. Känner hennes hand mot min kind ibland. Hennes famn om mig när jag är ledsen. Ibland vet jag inte om jag inbillar mig. Men ibland är hon verkligen här. 

Men jag vill att hon ska vara här igen. Hon hade kunnat leva 20 år till. Men så togs hon ifrån mig. Jag var så liten, jag behövde henne längre. När man har den person som betyder mest för en hos en, ska man inte få ha den personen längre än åtta år då?

Jag har fått saker efter henne, och de säger "du var ju hennes lilla flicka".

Ja jag vet!! Varför kan hon inte vara här hos mig då!??! 

Jag blir så arg på henne!

Hon kommer in och bara antar att jag har tid att lyssna och att jag vill lyssna. Så jag måste pausa filmen jag tittar på för att inte få en utskällning.

Men om jag skulle komma ut medan hon tittade på en film, då ska jag vänta. Men ju hon kan väl lika  gärna pausa sin film!? Som jag gör.

Men nej hennes behov ska komma först, just det. Att jag inte kommer ihåg det jämt. 

Jag hatar hur hon behandlar mig ibland. Och blir så trött på det också.

Är det inte lika viktigt, OM INTE VIKTIGARE!!! Att en mor lyssnar på sitt barn, lika som ett barn lyssnar på sin mamma. Eller har jag helt fel?

Och då spelar det ingen roll om barnet(jag) är vuxen. Hon är alltid mamma.

Och samma regler ska gälla. Ska jag lyssna på henne jämt, vad jag än gör, hur upptagen jag än är. Då ska hon FAN i mig ockå göra det.

Eller har jag helt fel? 

..ja, just det.

En sak jag lärt mig genom alla år, oj nu lät jag jättegammal. Vilket jag absolut inte är. Haha

Men ändå, en sak jag lärt mig är att inte ta någon skit. Har fått ta mer skit än de flesta genom mitt liv. Och jag har överlevt två självmordsförsök.

Nu i efterhand förstår jag inte hur dåligt jag mådde, som försökte ta mitt eget liv två gånger.

För nu skulle jag aldrig få för mig tanken att genomföra något sådant. Även om jag funderar på hur det skulle vara.

Och trots att jag tar åt mig av vad folk säger ibland, men nu blir jag mest arg. Och förbannad på det, men jag håller det för mig själv. Och skriver det här.

Så jag blir inte lika sårad som individ. Även om saker självklart tar på mig ibland.

Så ta ingen skit! Och tar ni åt er så försök skriva av er, eller få av er det på bästa möljiga sätt! Så att ni inte börjar må dåligt över det! 

Självklart mår alla dåligt från tid till tid, men det gäller att hitta sitt eget sätt att kontrollera det. Jag har den här bloggen.  

Jag är en vuxen människa. Jag vet det, min omgivning vet det. Samhället vet det. När ska hon förstå det??

Jag klarar av att besluta saker själv. Du behöver inte komma in och försöka få mig att ta ett annat beslut. Bara för att du tycker så, jag tycker som jag gör och fattar mina beslut med det i åtanke.

Jag tänker inte leva mitt liv som DU vill, jag tänker leva det som JAG vill!

Snälla förstå det! 

Kan man få ha en egen åsikt om något i det här huset?

Nej, för då tycker hon att man är dum i huvudet för att man inte tycker som hon.  Försöker berätta att man har fel som tycker så.

Är inte det fel?

Sen om jag skulle förklara för henne, varför jag tycker som jag gör, då blir hon arg och säger att jag inte ska försöka förändra hennes åsikt!

Men ge fan i min då känner jag!