Idag har jag inte så mycket hemska eller arga tankar som jag måste få ur mig.

Däremot ledsna tankar, att jag är ensam (fast jag inte är det egentligen), att ingen bryr sig om jag skulle försvinna. Ännu en anledning till att jag längtar, att få se hur andra reagerar när jag är borta.

Jag vet att det finns ganska många som, kanske inte hatar, men ogillar mig. Framförallt killar, och anledningen är att jag inte kan hålla käften! Ibland är det bra, ibland dåligt. Det är bra att jag står upp för mig själv, men istället så kan det uppfattas som kaxigt vilket blir fel.

Men det konstiga är då, att jag kan inte hålla käften när det gäller sånt, men när det gäller att säga saker som kan såra så kan jag inte prata istället.

Varför kan man inte säga allting till de personer som betyder mest för en?

Jag skulle väldigt gärna vilja vara den personen som har en teori om det, men tyvärr så är jag inte den personen.

Varför inte bara säga till henne att hon sjunger falskt, inte sitta och hålla god min när hon börjar sjunga till någon låt? Varför inte berätta för henne hur jag känner, att jag tycker att hon är egocentrisk och vill att alla ska bry sig i allt hon gör men kan inte förmå sig at göra det själv?

Att hon ska veta allt, men jag hålls undan.

Är jag ensam att känna och göra så här? Nej, det kan jag omöjligt vara.

Men varför skapar jag då denna hemliga blogg? Om alla ändå känner så här så kanske det är normalt?

Nej det kan det inte vara, eller kan det?

Jag är förbannad! På "henne", varför skulle jag bry mig om det hon gör när hon inte bryr sig om det jag gör.

Skulle jag säga något så är allt hon säger jaha, och ibland kan hon även säga. "vad har jag med det att göra?". Så okänsligt.

Det kan röra sig om allt, att jag löst något jag oroat mig för, att jag jobbar nästa dag, att något har hänt.

Men så kommer hon och säger ja, jag jobbar imorgon. Och?? Vad har jag med det att göra? Eller hur? Varför skulle jag bry mig när inte hon gör det?

Jag vill bort, från allt som har med mitt liv att göra. Bara för ett tag, kunna släppa allt och kanske vara hela mig igen.

Att kunna göra det jag vill och på det sätt jag gör det. Just nu känns inte det accepterat någonstans.

Jag har en hemsk tanke, som jag vet at jag aldrig kommer genomföra. En tanke som jag så många gånger skulle vilja göra, men jag vet att jag aldrig skulle göra det. Den förbjudna tanken, att skjuta ihjäl alla.

Skulle aldrig få för mig att göra det för jag älskar dem för mycket, egentligen.

Men åhh, så gärna jag vill göra det ibland. För att slippa gnället, tjatet och allt det där jobbiga som kan få mig at må illa.