Som många andra har jag tankar om det som finns därute. Hur kan universum aldrig ta slut?

Allting tar någon gång slut. Och om det skulle ta slut, kommer det en vägg då? Och vad finns bakom den väggen. Något måste det vara.

Och BIg Bang, de säger att allt som fanns var en lite ärta ungefär. Men det måste ha funnits något runt omkring. Svart eller vit eller vad som helst,det kan inte bara vara en ärta.

Jag är så Jävla liten och obetydlig egentligen. Och det är inte bara en känsla utan det är verkligen så. I det stora hela betyder inte mitt, ditt elle någon annans liv någonting.

Så varför finns vi då? Varför har vi så  mycket tankar och saker vi vill

uträtta?

Ingenting och allting är som det ska vara.

Precis som jag förutspådde. Jag somnade klockan sex imorse. Sov till tio ungefär.

Varför tar tankarna över så? Trots att jag försöker få ur mig allt för att få sova ordentligt.

Jag är ledsen, jag är arg och jag är rädd.

Speciellt på natten, när mörkret faller på. Då känner jag att gråten sitter i halsen, ibland kommer någon ofrivillig tår. Om jag bara visste vad det är jag sörjer. Då kanske jag skulle kunna göra nåt åt det.

Jag är förbannad på henne, på honom och dem. De bryr sig, men visar det inte. Jag kan inte säga att de inte bryr sig för det gör dem. Men de visar det inte.

De är totalt ointresserade när det kommer till något som handlar om mitt liv. Han säger att jag babblar och frågar om jag kan vara tyst. Tack för den!

 Jag är rädd för det mesta. Mest för livet självt. Jag kommer aldrig klara det här, aldrig leva ordentligt.  Det värsta är att jag har en känsla av att jag kommer dö när jag är 27 år, alltså har jag bara 7 ½ år kvar av mitt liv. Jag är rädd för att jag faktiskt har rätt.

Jag vill leva, men är rädd för livet!

Varför smyger alltid tankarna på när man faktiskt är helt ensam? När man sitter mitt i natten och egentligen ska sova?

Jag känner mig övergiven, ledsen, trött. Men jag är inte övergiven, det är människor som sover i samma lägenhet som jag. Ledsen, det är jag nog. Trött är jag också men jag kan inte somna.

Jag sörjer, men jag vet inte riktigt vad. Kanske mig själv? Kanske någon annan? Kanske ingenting, men ändå allting?

Jag vet inte om jag kan försöka vara alla till lags längre. Jag orkar inte med det. Skulle någon jag känner läsa den här bloggen så skulle de inte tro på det här.

"Vad då? Du kan ju säga ifrån om något är fel."

Men nej det är inte riktigt sant, inte till dem som jag egentligen behöver säga det mest till.  

Kommer inte kunna sova inatt.

Har för mycket hemska tankar i hjärnan, men det är mitt eget fel. För att jag dragit upp gamla minnen som jag vet är hemska för mig.

Men jag måste fortfarande bearbeta dem, varje dag är det något av minnena som ploppar upp i huvudet. Tidigare har jag låtsas som ingenting. Men nu går det inte längre.

Jag måste få ur mig dem, även om det ibland bara blir ett svammel. Men de kommer ut och jag kan vrida och vända på saker, tills jag kanske mår lite bättre.

Människor runt omkring mig, de tror att jag gått vidare helt. att jag är en så stark person efter att ha gått i genom allt jag gjort. Men nej, jag är inte stark, inte jämt.

En anledning ser jag som tyder på att jag är stark. Jag lever fortfarande. Men hade det inte varit för tre, för mig, okända killar så hade jag inte gjort det heller.

Bit ihop nu!  Hon kommer och får inte se att du mår lite dåligt just nu!

Jag kommer inte klara det på måndag. Det kommer gå åt skogen.

Så säger dem att det gör ingenting att misslyckas på ett prov, och behöva göra om det.

Jo, har man sådan prestationsångest som jag har så är det faktiskt en smärre katastrof att inte ens få ett godkänt på ett prov.

Jag undrar varför jag har sådan prestationsångest? Antagligen för att jag fått höra, större delen av mitt snart tjugoåriga liv, att jag inte duger. Det är alltid något som är fel. JAg tränade bort min dialekt för att slippa vissa pikar, men då var det nåt annat som var fel i stället. Vad gör jag för fel? Eller mår folk så dåligt att de måste trycka ner andra människor?

När jag skulle få hjälp från BUP, efter år av mobbing för min tidigt utvecklade kropp och min dialekt, vet ni vad dom säger? Det första dem säger är:

"Men du måste ju förstå att det är ditt eget fel"

VAA?? Hur i helvete kan det vara mitt eget fel att andra hackade på mig för något jag inte kunde hjälpa?

Hur kan man trycka ner en människa så otroligt mycket utan att veta om det? Hur kan man tro att ord och handlingar inte sårar?

Det är obegripligt för mig. Att man bara fortsätter utan att stanna upp, för att se hur någon reagerar eller mår. Är det mänskligt att bete sig så?

Att få höra att man inte är värd tillräckligt mycket, eller att man inte är tillräckligt duktig.

Mitt betyg när jag gick ut gymnasiet var kanon. Av 30 kurser hade jag 2 G, 5 VG och 23 MVG.  Det första han säger när han ser mitt betyg är;

"-Det var ju synd med det där G:et i spanska"

VA!??! Är det möjligt, du som inte ens gick gymnasiet?? Som knappt hade godkänt i alla ämnen i nian. Är det det första man säger?? Snälla kan någon svara mig? Är det det första man säger när man ser sitt barns slutbetyg?

Jag har skuldkänslor. Jag vet inte varför, är det för att jag skriver saker om folk här som inte ens vet att den här bloggen existerar? Är det för att jag inte sköter mina studier som jag borde, eller är det helt enkelt för att jag finns?

Helt ärligt kan jag inte svara på det själv.

Men vad skulle hända om jag inte hade den här bloggen, och jag en dag exploderar för att jag inte fått ur mig alla mina tankar, för att jag har blivit hindrad att få det?

Och man sköter inte alltid sina studier, man har svackor. Och jag gick ut gymnasiet med toppbetyg, så det är ju inte ständigt och jämt som jag inte sköter mig. Jag har fått godkänt på alla kurser hitills på utbildningen.

                                    Så det är nog för att jag finns!