Jag blir galen!!

Tror dem där idioterna att jag har hur mycket pengar och ork som helst? Varför ska jag alltid ställa upp för dem, när de vet att läget är betydligt mer annorlunda än vad jag ställde in mig på? Kan inte de en, endaste gång ställa upp för mig utan att döma mig!!!!!

Varför ska jag särbehandlas? Va??? De säger att de kan göra som jag när de har lite extra pengar, ja jag får göra det precis hela tiden!!! Men det går nog inte in i deras huvuden!!! ARGGHHH!

Jag vill inte vara kvar. Eller jo det vill jag, men jag vet inte hur jag ska klara det. Eller j jag klarar mig, men jag vill veta. Vad som händer och hur det är.

Men jag är samtidigt lättad, för saker går bra just nu. Men jag vill bort också.

Jag klarade det. Jag klarade det och all press är borta, just nu! Men ändå känns något fel. Något känns inte rätt och bra. Varför kan jag inte ens få vara lycklig när jag faktiskt lyckas med något av det svåraste jag gjort i hela mitt liv?

Borde man inte känna att man uppnått något då? Jag känner tomhet, viss glädje men mest tomhet och mörker.

Fy fan!! Fy fan alltså!!!

Jag behöver mer stöd än någonsin och hon bryr sig inte. Om jag vill höra tröstande ord om det så går hon in på ett annat ämne! Det hjälper inte mig med det jag vill ha stöd för!!

Är det förbjudet att tänka så här? Är det farligt? Att ibland tänka att det vore skönt att bara ta slut på allt.

Eller är det helt normalt?

Jag vet inte vad jag ska tro. Ibland när jag sitter på buss eller tåg så hoppas jag och "dagdrömmer" om att det ska hända en olycka så jag inte finns mer, eller i alla fall blir rejält skadad. Och allt det här bara för att se hur andra skulle reagera.

Söker jag uppmärksamhet, behöver jag det?

Nej, jag tycker inte det. Jag är inte en sån person. Men varför har jag då de här tankarna? Kan någon hjälpa mig att förstå, för jag kan omöjligt komma på det själv?

Om jag bara var ute efter uppmärksamhet skulle jag väl säga sga något. Inte skriva det i en blogg där ingen vet vem jag är. Jag skulle skriva det i min "öppna" blogg. Så att folk kunde se att jag ville stå i centrum för ett tag. Men jag har ju inga funderingar alls på att göra det.

Fan vad jag är dum! Oj, vad mycket skäll jag skulle få om jag sa det där högt, men jag känner mig faktiskt riktigt dum. Jag lär mig inte, varför gör jag inte det?

Människor runt omkring mig säger att jag är så smart, och visst kan jag hålla med till viss del, men just nu känner jag mig så dum!!

Ibland tvivlar jag fortfarande på vem jag är, trots att det var länge sen jag hittade mig själv. Jag tvivlar på att det finns någon som känner mig helt, mig själv inräknat. För om inte jag känner mig själv fullt ut, hur fan kan någon annan känna mig alls då? 

Jag blir så förbannad på alla dessa, faktiskt framför allt killar som inte kan visa någon respekt överhuvudtaget. Vuxna män som beter sig som att de vore tolv-tretton.

Det värsta är att vissa av dessa är faktiskt friska människor. Jag kan ha förståelse för de som faktiskt är sjuka, men när en frisk människa inte kan visa någon respekt mot någonting. Vare sig det är ett dödsfall eller ett "nej tack". Det är fruktansvärt, och helt ärligt skulle jag kunna slå ihjäl hela bunten.

Nej det skulle jag inte. Men jag skulle kunna slå till dem så jävla hårt att de inte kan gå sen. Så förbannad blir jag. Man kan tjata och tjata sig blå, men inte fan bryr dem sig. De bara fortsätter. Den här killen kan alltså inte bara lämna mig ifred, han som startade hela den här argheten eller vad man ska säga. Skriva samma sak 25 ggr, tror han att man är dum i huvudet?  Jag har slutat svara, orkar inte engagera mig mer.

Vart tar allt vägen?

Jag vet att det inte bara är slut när man dör. Jag har själv sett dem som gått bort. Jag vet att de finns kvar någonstans.

Men vart tar alla själar vägen? Alla kan inte vara på jorden jämt, det skulle ju bli överbefolkat i livet efter detta då.