Jag skrev i förra inlägget att jag ljög, och det är ju sant. Men det är absolut inte så att jag ljuger om saker som är av stor betydelse. Visst att ljuga överhuvudtaget är av stor betydelse men. Nej jag vet inte längre. Det var länge sen jag gjorde det nu, men det känns ändå konstigt ibland, som att jag inte vill säga sanningen.

Många gånger är det så att jag bara håller käften, säger ingenting. Just för att jag inte vill säga sanningen. Som när hon frågar mig om saker som jag inte tycker om. Hon gör saker som får mig att koka, och ibland säger jag det ibland bara håller jag tyst.

Hon är en som ljuger, så mycket att tungan blir svart. Hon hittar på saker för imponera på dem mindre och ska överdriva allt, bara för att få stå i centrum. Och jag blir galen!!! Sen så ville hon jobba med dem, men både jag och en annan sa då att så länge man känner att man måste överträffa ungdomarna så ska man inte jobba med dem.

Ibland skulle jag bara vilja ställa henne mot väggen, men jag är för feg för det. Haha, ingen som känner mig skulle kalla mig feg. Tänk om de bara visste.

Det finns många saker som det inte är någon som vet om mig. Det finns en person som vet mer än dem flesta, men fortfarande inte allt. Jag har en hemlig sida som inte ens min föräldrar vet om. Ibland känns det bra, men ibland känns det idiotiskt. Om de bara visste så skulle de förstå. Men jag kan inte berätta för dem.