Varför ska de krångla till allt?

Kan de inte bara lyssna och ta till sig. Det är ju de själva som valt att vara med, då får de väl ordna så att de kan vara med helt?

Säger jag att de här kakorna ska bakas då är det väl bara att baka dem två kakorna vi bestämt? Inte börja tjata om att de vill göra annat.

Och säger jag en tid, då är det den som gäller. Jag har gett dem utrymme, men de kan inte få hur mycket som helst. Hur ska det gå för dem senare i livet då? Om jag säger en sak så är det den som gäller! Det är som ett jobb, får man en tid ska man vara där den tiden. Det som är runt omkring får man helt enkelt fixa.

Att ljuga för mig själv.

Och att undanhålla viss information som jag har. Som skulle förändra livet för en hel del människor. Men jag klarar helt enkelt inte av att berätta, är för feg för det.

Och det funkar ju som det är just nu.

Jag slutar tänka på det ibland och då leker livet, men ibland ploppar det upp och då verkar allt bli lidande. Bara för att jag inte vågar säga sanningen.

Får man bli arg på någon som man är menad att ta hand om och bry sig om?

Ja det är klart man får, men med tanke på att det är ett jobb får jag inte visa det. Men hur ska jag kunna berätta för henne på ett bra sätt? Ett sätt som hjälper henne. För det är ett problem även om hon inte ser det själv.  

Jag blir väldigt irriterad varje gång, och försöker hjälpa till genom att visa med min kropp och hur jag säger saker men hon verkar inte reagera på det. alltså måste jag ta det med henne och bokstavligen säga det till henne. Vilket är väldigt jobbigt, har inte behövt göra det innan. Men någon gång ska väl vara den första.  

Kan hon inte bara hålla käften nån gång? Hon pratar hela tiden, framför allt när man vill höra nåt annat. Hon pratar hela tiden om sig själv men vägrar lyssna när jag skulle råks på att säga nåt om mig.

Sen ska hon upp i ansiktet på en, och då känner jag hennes andedräkt som är VIDRIG rent ut sagt! Hur kan man berätta det för någon då? "öhh, bara så du vet det, så stinker du!" 

Det här är det mest avslöjande jag kommer ha i den här bloggen. Det är en bild på mig, men ser ni vem jag är så blir jag nästan nervös.. =)

Jag fryser. I själen, och i hjärtat.

Det har varit ensamt allt för länge nu. Kan det inte bara finnas  någon som kan ligga och krama om mig. Hålla om mig på det där sättet, det där speciella sättet som inte bara värmer min fysiska del.

 Hålla om mig inombords, och älska mig för den jag är.

Någon som vill dela saker med mig, någon som gråta med mig och skratta med mig.

Någon som vill bråka med mig, för att sedan komma fram till att vi är olika men älskar varandra än då.

Någon som säger till mig "jag vill aldrig vara utan dig".

Pratade precis med en av mina absolut finaste killkompisar J. Han var helt förstörd.

Han hade visst gått på nån fest med sitt ex S (dem är fortfarande vänner).

Sen gick de ut på krogen.

Väl på krogen hade Js X börjat dansa med, han som är hans "framtida pojkvän". Mitt framför ögonen på J!! Hur kan man göra så?

Först ta med sitt X ut på krogen, sen "dumpa" honom och "starta ett nytt förhållande".

Det är väl att kasta i ansiktet på J?! Och hans X vet att han inte har kommit över deras förhållande till 100% och då är det bara allmänt FULT gjort!

Det är jättebra att de är kompisar och det vill J fortfarande vara. Men när X vet att J inte är helt över honom så behöver han ju inte dra med honom ut på nån raggningskväll.

Jag vet vad hon gjorde. Fast det vet inte hon att jag vet.

Jag såg det, spelade dum och låtsades som ingenting.

Men allt ordnade sig i alla fall, men bara att jag vet gör det svårt.

Kan jag lita på henne? Eller kommer det att hända igen?

Sen vet jag en annan sak. Att Hon har ljugit för sin man.

För hennes svärföräldrars skull.

Sagt att hon var gift med Han, fast hon aldrig var det.

Hon har till och med hittat på en bröllopsdag, en plats och en vigselförättare. Trots att inget av dessa finns.

För att Dem inte tycker om att man har barn utan att vara gifta.

Hur kan man göra nåt sånt? Ljuga för att "tillfredsställa" någon.

Ska man inte stå för sitt liv, även de misstag man gjort. Sen anser inte jag eller Hon att det var ett misstag att få barn utan att vara gift så varför då ljuga om det överhuvudtaget?

Jag vill berätta att hon ljugit, men vågar inte.