Nu när jag äntligen har hittat ett litet ljus i tillvaron och faktiskt är helt glad på väldigt länge. Då får jag inte vara det. Då blir jag tillsagd att "lugna ner mig". Att jag inte ska skratta så mycket, att jag inte ska visa mina lycka för omvärlden.

Det är nog det sjukaste jag hört på länge. Jag är glad, men helt plötsligt tycker vissa att det är jobbigt att jag är så glad. Och det är samma människor som tyckte det var så jäkla tråkigt när jag var riktigt deppig.

 De frågar om det inte finns nåt mellanläge, för jag är så förbannat lycklig nu.

Men snälla, de menar alltså att lite deppad ska jag vara??? Är inte det sjukt? 

Har ni någon gång varit med om att känna er totalt jäkla missplacerad?

Alltså inte den vanliga utanförskänslan, utan riktigt felplacerad.

Att tro att man har ett annat liv någonstans, där man verkligen hör hemma. Att ens mamma inte är ens mamma, att min bror inte är min bror.

Mitt rum, är inte mitt rum. Det är någon annans som jag ser efter.

Har ni haft den känslan nån gång?

Det har jag. Inte så att jag inte känner mig "hemma" eller välkommen. Utan bara väldigt felplacerad. När jag är på  jobbet så verkar det ibland som att de inte känner mig, eller jag känner dem. Trots att jag umgåtts med flera av dem sen jag gick i sjuan, nu är jag 20 snart. 

Ibland kan jag se mig själv, på en helt annan plats och jag känner mig rätt placerad. Är jag ensam att tänka så här? Det kan jag väl inte vara? 

Jag är så trött. Och inte fysiskt. Utan jag är trött i själen, trött inuti.

Jag orkar snart inte ta mer skit. När någon beter sig som att de inte bryr sig om en, fast de säger att de gör det. Det sårar mig så djupt.  

Att någon säger att den älskar mig, men sen när det väl kommer till kritan tänker på mig i sista hand. Man gör inte så mot någon man säger att man älskar.  

Det gör mig ledsen, men också trött. Känns som att mitt hjärta snart inte orkar pumpa runt tillräckligt med blod för att hålla mig levande.  

Får man vara arg utan en riktig orsak? Ja men visst får man det va?

Jag vet inte exakt varför jag är förbannad just nu, jag bara är det. Men jag visar inget utåt. Om någon skulle se mig just nu så skulle de inte tro på att jag var arg. Men men, så är det.

Jag har en ilska inombords som måste få komma ut snart, men jag vet inte.

den vill inte komma ut.

Visst har jag aningar om varför jag är arg men finner aldrig tillfälle att ta fram ilskan för att konfrontera den.

En sak jag är arg på är att människor inte låter det förflutna höra till det förflutna. Jag gjorde bort mig rejält en gång och har mått extremt dåligt över det. Jag har bett om ursäkt och jag tycker själv att jag sonat för min synd. Och ingen har sagt något på evigheter, men sen helt plötsligt dyker det upp igen. Utan anledning. Visst att det kan göra det, men det jag blir arg på är att folk tvivlar på att jag berättar hela sanningen. Hade jag skämts så mycket om jag inte gjort det? Om jag visste att jag inte berättade allt, då skulle jag väl inte skämmas så här mycket? Skulle jag försöka sona för nåt jag inte berättat fullt ut? Nej jag är inte sån,  därför blir jag galen när folk går bakom ryggen på mig och inte litar på att jag har berättat allt.

Saken var, att jag blev för full. Och människor som inte ska se mig full överhuvudtaget fick ta hand om mig. Nu har dessa människor börjat prata om en massa saker som hände den kvällen. Och eftersom andra inte hört dessa saker tror de att jag undanhållit information från dem. Men det har jag inte gjort, utan jag minns inget! Jag fick min första och enda black out den kvällen. Vilket var fruktansvärt och jag skämdes så mycket så jag ringde till de som träffat mig och bad om ursäkt på en gång. Jag pratade med de som inte var där om vad som hänt. Och sa att jag inte minns så mycket av kvällen.

Kan inte det få räcka? Jag kan inte annat än att skämmas och be om ursäkt.  

Varför är vissa människor så jäkla klantiga? Och då menar jag inte klantig som jag, att snubbla och gå in i saker.

Utan att säga idiotiska saker och inte tänka innan de talar. Att säga en sak som sårar en annan människa jättemycket, och sen när de kommer på vad de sagt så ber de inte ens om ursäkt.  Det är inte mig någon sagt nåt till, men ändå. jag kan bli så förbannad när jag hör det där. 

Kan inte människor i dagens samhälle tänka??? Oj, vilken dum fråga, det är klart de inte kan för alla andra verkar ju tänka åt dom.