I mitt förra inlägg berättade jag om en väldigt jpbbig händelse i mitt liv. en händelse som jag ibland är hindrad att prata om, för vissa personer anser att jag överdriver. Jag blödde, jag blev slagen i flera timmar och blev under den här tiden även misshandlad psykiskt. Han sa att jag var världens sämsta storasyster och att jag aldrig varit något att se upp till och aldrig skulle bli det.

Nu har det gått ganska många år, och vi har blivit sams för länge sen. Jag har förlåtit honom till en viss del men vissa ärr kommer alltid finnas kvar.

Han är inte bra att visa känslor, men jag ser i hans ögon att han ångrar sig. Att han inte visste vad han gjorde. Då är det henne jag är mer besviken på. Hon som sa att det inte var något till poliserna. Men även det är förlåtet.

De har lidit båda två. Vi har pratat och pratat, och även bråkat efteråt för han har ju inga brister. Enligt honom då, något som gör mig galen! Men jag tror han har börjat se hans brister och börjat leva med och efter dem.

Ni kanske tycker jag är helidiotisk som förlåtit honom, och det förstår jag. Men vi har ett speciellt förhållande, något som aldrig kan beskrivas med ord. Alla vet det, alla ser det.

Men ärren sitter kvar, även om jag inte lider lika mycket av dem längre.

Saken är att jag är hindrad att prata om det nu när jag förlåtit honom. "Nu behöver vi inte prata mer om det". Nehe, men tänk om vi måste det då?

Jag är inne i en period då mina tankar hindrar mig från att sova. Kanske därför jag skaffade den här bloggen, för att få ur mig tankarna och kunna sova bättre. Inte vet jag.

Varför hindrar vissa människor en från att säga sanningen? Det var en gång då jag blev misshandlad och ringde polisen, men la på ganska fort. Vet inte varför, men jag fick väl skuldkänslor varför jag nu skulle få det?

De hann se vart ifrån jag ringde och ringde upp mig och sa att de var på väg.

De frågade efter exakta adressen och jag sa den, men att de inte skulle komma! Vet inte om det var dumt eller smart gjort? Dumt antagligen.

Polisen ringde till hemtelefonen i huset och hon som svarade sa bara "Nej, det är ingenting, du vet ju hur tonårstjejer är".

VA?! Hon stod precis bredvid och såg hur jag blödde, hur jag blev slagen. Men det var mitt eget fel, det fick jag höra upprepade gånger. Att jag var en dålig människa som inte borde få finnas. Och det som sårade mest var inte orden eller slagen, utan från vem de kom. Han som gav mig mitt liv, och uppfostrade mig. Den personen man alltid ska kunna luta sig emot och veta finns där, alltid!

Polisen kom aldrig och jag fick skjuts därifrån av en kompis. I alla fall halva vägen därifrån, för där plockade hon upp mig. Vi åkte i bilen, och vet ni vad hon sa??!! " Du förstår nu att vi måste göra nåt. Du får börja gå till BUP".

Va??!! Han slog mig och det är jag som ska söka hjälp??!

 Visserligen behövde jag hjälp, för jag mådde inte bra. Men just i det sammanhanget hörde inte det ihop.

Varför kan människor inte bara medge att de har vissa brister? Jag gör det, jag vet att jag är för envis för mitt eget bästa, jag skrattar för högt, har inte full disciplin på mig själv o.s.v Detta erkänner jag också i min öppna blogg, där folk vet vem jag är.

Men jag blir galen på människor som inte inser sina egna brister. De som tror att de är det bästa som gått på jorden. Jag har faktiskt vågat påpeka det några gånger, men då säger de att de visst har brister. Men lev med dem då! Låtsas inte vara perfekt, för då ser man bristern ännu mer! Fattar ni inte det?? Att ju mer man låtsas desto värre blir det! Det gäller allt!

Jag vet att jag kan säga små vita lögner, och detta är en stor brist från min sida, men jag vet om den och försöker jobba bort den. För jag vet som sagt inte ens varför jag gör det. Jag har t.o.m erkänt att jag ljugit för en som står mig nära, trots att jag inte "behövde" det, för det skulle aldrig uppdags att jag ljög. Men det kändes helt enkelt fel.

Varför sätter jag mig bredvid henne under ett sångprogram, när jag vet att hon kommer sjunga? Det gör ju bara att jag irriterar mig mer på henne. Och när jag gör så, är det helt mitt eget fel.

Kom att tänka på en sak. Mitt rum ligger på andra våningen. Tänk att hoppa ut genom fönstret och slippa längta mer. Men jag skulle aldrig göra det, inte nu längre.

Det fanns en tid då jag mådde så dåligt att jag gjorde det, men lyckades inte slippa längtan.

Nu mår jag inte så dåligt. Har bara massa förbjudna tankar att få ur mig, eller nej de är inte förbjudna! Jag vet att det är fler än jag som har dem, men de känns förbjudna och jag vågar inte berätta om dem för mina nära och kära, med tanke på att jag en gång mått så dåligt.

Sen så vet jag inte om hon skulle bry sig. När jag säger att jag ha mycket att tänka på och mår dåligt bara rycker hon på axlarna och säger "jaha, tyvärr finns det inget jag kan göra åt det" och sen vänder hon sig och går.

Tänk om hon bara kunde finnas där, och inkludera mig på alla sätt. Trots att jag är vuxen.

Idag har jag inte så mycket hemska eller arga tankar som jag måste få ur mig.

Däremot ledsna tankar, att jag är ensam (fast jag inte är det egentligen), att ingen bryr sig om jag skulle försvinna. Ännu en anledning till att jag längtar, att få se hur andra reagerar när jag är borta.

Jag vet att det finns ganska många som, kanske inte hatar, men ogillar mig. Framförallt killar, och anledningen är att jag inte kan hålla käften! Ibland är det bra, ibland dåligt. Det är bra att jag står upp för mig själv, men istället så kan det uppfattas som kaxigt vilket blir fel.

Men det konstiga är då, att jag kan inte hålla käften när det gäller sånt, men när det gäller att säga saker som kan såra så kan jag inte prata istället.

Varför kan man inte säga allting till de personer som betyder mest för en?

Jag skulle väldigt gärna vilja vara den personen som har en teori om det, men tyvärr så är jag inte den personen.

Varför inte bara säga till henne att hon sjunger falskt, inte sitta och hålla god min när hon börjar sjunga till någon låt? Varför inte berätta för henne hur jag känner, att jag tycker att hon är egocentrisk och vill att alla ska bry sig i allt hon gör men kan inte förmå sig at göra det själv?

Att hon ska veta allt, men jag hålls undan.

Är jag ensam att känna och göra så här? Nej, det kan jag omöjligt vara.

Men varför skapar jag då denna hemliga blogg? Om alla ändå känner så här så kanske det är normalt?

Nej det kan det inte vara, eller kan det?

Jag är förbannad! På "henne", varför skulle jag bry mig om det hon gör när hon inte bryr sig om det jag gör.

Skulle jag säga något så är allt hon säger jaha, och ibland kan hon även säga. "vad har jag med det att göra?". Så okänsligt.

Det kan röra sig om allt, att jag löst något jag oroat mig för, att jag jobbar nästa dag, att något har hänt.

Men så kommer hon och säger ja, jag jobbar imorgon. Och?? Vad har jag med det att göra? Eller hur? Varför skulle jag bry mig när inte hon gör det?

Jag vill bort, från allt som har med mitt liv att göra. Bara för ett tag, kunna släppa allt och kanske vara hela mig igen.

Att kunna göra det jag vill och på det sätt jag gör det. Just nu känns inte det accepterat någonstans.

Jag har en hemsk tanke, som jag vet at jag aldrig kommer genomföra. En tanke som jag så många gånger skulle vilja göra, men jag vet att jag aldrig skulle göra det. Den förbjudna tanken, att skjuta ihjäl alla.

Skulle aldrig få för mig att göra det för jag älskar dem för mycket, egentligen.

Men åhh, så gärna jag vill göra det ibland. För att slippa gnället, tjatet och allt det där jobbiga som kan få mig at må illa.

Jag skrev i förra inlägget att jag ljög, och det är ju sant. Men det är absolut inte så att jag ljuger om saker som är av stor betydelse. Visst att ljuga överhuvudtaget är av stor betydelse men. Nej jag vet inte längre. Det var länge sen jag gjorde det nu, men det känns ändå konstigt ibland, som att jag inte vill säga sanningen.

Många gånger är det så att jag bara håller käften, säger ingenting. Just för att jag inte vill säga sanningen. Som när hon frågar mig om saker som jag inte tycker om. Hon gör saker som får mig att koka, och ibland säger jag det ibland bara håller jag tyst.

Hon är en som ljuger, så mycket att tungan blir svart. Hon hittar på saker för imponera på dem mindre och ska överdriva allt, bara för att få stå i centrum. Och jag blir galen!!! Sen så ville hon jobba med dem, men både jag och en annan sa då att så länge man känner att man måste överträffa ungdomarna så ska man inte jobba med dem.

Ibland skulle jag bara vilja ställa henne mot väggen, men jag är för feg för det. Haha, ingen som känner mig skulle kalla mig feg. Tänk om de bara visste.

Det finns många saker som det inte är någon som vet om mig. Det finns en person som vet mer än dem flesta, men fortfarande inte allt. Jag har en hemlig sida som inte ens min föräldrar vet om. Ibland känns det bra, men ibland känns det idiotiskt. Om de bara visste så skulle de förstå. Men jag kan inte berätta för dem.