Jag känner mig konstig. Konstig och udda. Är det menat att vara så här?

Att irritera sig på allt och ingenting, men ändå inte våga visa det? Eller rättare sagt, inte orka visa det längre.

Jag har till och med slutat visa att jag ibland har ont. Både fysiskt och psykikt. För hon bryr sig ändå inte, utan får det att handla om henne och hennes värk istället.

Varför ska hon alltid vara värst? Varför ska det alltid vara synd om henne? Och så har hon mage att säga "Jag tycker inte om at folk tycker synd om mig, jag klarar mig utan sånt". Jaha ja? Det var något nytt, det är därför hon sitter och verkligen visar med hela kroppen att hon har ont bara för att an ska se det och nämna det? Hon är så jävla genomskinlig ibland.  Hon ska försöka visa sig stark och klara sig, men ändå har hon ett behov av att synas, och att visa att hon har ont.  

Idag kom hon och sa att hon bara ville gnälla av sig lite. Började prata om hur less hon blir på honom. att inget händer och blablabla.

Jag lyssnade snällt, hade jag inte gjort det hade hon blivit sur.  Men kommer det någon gång då jag behöver gnälla av mig, så lyssnar hon med ett halvt öra om ens det och viftar bort det.

Nej just det. HON var viktigast, just det..

Så det är bäst att hålla käften och lyssna på henne.

Jag blir så arg. Jag säger att jag inte klarar det och allt jag får höra tillbaka är "jo då det gör du". Men NEJ! Tänk om jag inte gör det, tänk om jag misslyckas med allt? Jag är livrädd för det här nya vuxenlivet, som jag inte behövt möta helt än eftersom att jag får bo hemma tills mina studier är klara, vilket är om ett och ett halvt år.

På studentdagen kände jag bara lycka.

Men nu, 7 månader efteråt känner jag mig bara tom. Jag kommer inte klara det här! Och då hjälper det inte att någon säger att jag gör det.

Jag är rädd! Är det ingen som ser det? Är det ingen som förstår att det här är mer än bara vanlig nervositet, det är en ångest! En kris!

Snälla kan någon hjälpa mig med min rädsla, visa att de kommer finnas där när jag får problem. Inte bara säga att allt går bra.

Hur kan jag, en levande människa som har människor som bryr dig om egentligen, känna mig så tom? Så bortglömd och så ensam.

Det känns som att ingen verkligen bryr sig om vad jag gör utan att de som frågar bara gör det för att de känner sig tvingade.

Jag har fått höra, att jag är någons största förebild och alltid kommer vara det. Hur är det möjligt? Jag tycker inte att jag är en bra människa.

Jag får också höra att jag är smart, engagerad och vet vad jag vill. Varför? Ibland är jag den dummaste personen som existerar, jag orkar inte ta tag i nåt och jag känner mig mer kluven än nåt annat.

Visst har jag många bollar i luften, men känner inte att jag är värd det berömmet jag får. Jag kan ta beröm, om jag känner att den är riktigt förtjänad.

Många vet vem jag är, många har sett mig i lokaltidningen. Andra på tv där jag medverkat i två olika program. Och det är alltid nån som frågar; "Visst var det du som var med i ....?" "- ja det var jag"

Men nej, allt är falskt. Det är i alla fall så det känns.

Jag vet att jag inte är det, men ibland känns det så.

Som om jag skulle försvinna så skulle ingen ens bry sig, vissa skulle t.o.m skratta.

Det känns som att jag bara är i vägen ibland. Som om vissa bara vill att jag ska försvinna. Speciellt en person; Ska skriva om en händelse som händer väldigt ofta.

Vi äter middag tillsammans och jag sitter kvar när bordet börjar dukas av. Han som dukar av det tar bort allas tallrikar utom min! Sen börjar han ta bort skålarna och allt annat på bordet. Skull det vara så att jag mot förmodan sitter kvar när det är borta, då kanske han kan förmöda sig att ta bort min tallrik också.

Men hallå! Det är inte så att jag inte kan ta bort min tallrik själv, självklart kan jag det och gör det oftast. Utan det är själva grejen, att utesluta någon. Jag känner mig väldit åsidosatt, eftersom det inte bara är en gång det har varit så.

Men om vi har gäster, då är han snabb att duka av även min tallrik, vill väl inte visa det inför annat folk.

Det värsta är att hon inte verkar märka något. Men jag känner mig verkligen utesluten, när han kan ta bort allt annat och sen kanske han kan ta bort min tallrik och glas också.

Varför ska hon lägga sig i saker som hon inte har med att göra? Men de saker jag skulle vilja ha hennes stöd i bryr hon sig inte ett dugg om.

Jag har ju sagt det till henne under nåt bråk någon gång, men när vi ska bli sams så är det jag som ska erkänna att jag haft fel. VARFÖR? När det absolut inte är så. Men det är jag som ska ha skuldkänslor för det jag sagt när vi bråkat.

Och dum som jag är, slutar jag bry mig, så att hon kan få rätt (som hon måste) för jag orkar inte mer. Sen kommer hon frågar efter ett tag, "Är vi sams nu?" Utan att be om ursäkt, utan att erkänna att hon gjort fel. Men det ska jag ha gjort innan vi blir sams.

Och jag orkar inte så jag säger bara ja.

Varför kan hon prata om något hur länge som helst så länge det handlar om henne? att hon känner si eller så, att hon har rätt och ska bevisa nåt. Men om jag mår dåligt eller har något att berätta avfärdar hon det på mindre än 2 minuter.

Där ser man hur mycket man är värd.

Hur kan man bete sig totalt respektlöst mot en annan människa?

Det går inte in i min hjärna!

Att fortsätta göra något när man blivit ombedd på flera olika sätt att sluta.

Att vrida på orden, så man ska tycka synd om honom bara för att jag vill att han ska sluta. Den här gången stod jag på mig och sa ifrån. Till slut hotade jag att anmäla honom och då slutade han. En fegis, för han hade dessutom inte kunnat säga allt det där öga mot öga om jag konfronterat honom.

Stå för vad du säger!! Och du ska kunna säga det när som helst och hur som helst!