Idag kom hon och sa att hon bara ville gnälla av sig lite. Började prata om hur less hon blir på honom. att inget händer och blablabla.

Jag lyssnade snällt, hade jag inte gjort det hade hon blivit sur.  Men kommer det någon gång då jag behöver gnälla av mig, så lyssnar hon med ett halvt öra om ens det och viftar bort det.

Nej just det. HON var viktigast, just det..

Så det är bäst att hålla käften och lyssna på henne.

Jag blir så arg. Jag säger att jag inte klarar det och allt jag får höra tillbaka är "jo då det gör du". Men NEJ! Tänk om jag inte gör det, tänk om jag misslyckas med allt? Jag är livrädd för det här nya vuxenlivet, som jag inte behövt möta helt än eftersom att jag får bo hemma tills mina studier är klara, vilket är om ett och ett halvt år.

På studentdagen kände jag bara lycka.

Men nu, 7 månader efteråt känner jag mig bara tom. Jag kommer inte klara det här! Och då hjälper det inte att någon säger att jag gör det.

Jag är rädd! Är det ingen som ser det? Är det ingen som förstår att det här är mer än bara vanlig nervositet, det är en ångest! En kris!

Snälla kan någon hjälpa mig med min rädsla, visa att de kommer finnas där när jag får problem. Inte bara säga att allt går bra.