Har inte skrivit på länge. Inte för att jag mått kanon, utan mer för att jag inte har kunnat sätta ord på det jag känner.

Hur kan man känna sig övergiven, när man absolut inte är det? Tvärtom, jag har börjat spendera mer tid med min familj igen, jag har en pojkvän som älskar mig och vänner jag vet ställer upp om jag behöver det.

 Men ändå känner jag mig övergiven. Lämnad ensam mot världen.

 Det känns som att jag står mitt i vägen och det kommer en bil rakt emot mig. Mina nära och kära står längs vägkanten och ropar att jag ska flytta på mig, men ingen kommer ut när jag inte gör det. Alla står bara kvar, även jag.