Ja, nu är det snart jul.

 Känner dock ingen värme som jag brukade göra, ingen nyfikenhet över vad som kommer hända. 

 Känner bara tomhet, ensamhet och en känsla av att bli övergiven. 

Trots att jag kommer spendera julen med människor som älskar mig, och som jag älskar tillbaka så känns det som att jag kommer att stå i bakgrunden i ett hörn och bara vilja åka hem till min egen säng och begrava mog under täcket och sova bort smärtan. 

 Idag är en sån där dag då inget egentligen känns bra. 

 Jag sitter och kollar på ett foto som får mig att drömma mig bort till en tid då jag var helt lycklig. En tid då jag hade henne hos mig, och hennes varma kramar runt omkring mig. Jag känner fortfarande hennes doft, jag känner hennes värme. Hur kan man komma ihåg det? Det är 12 år sen nu, som hon gick bort och jag var inte gammal alls. Hur kan jag fortfarande minnas, hur kan jag fortfarande sörja? 

 Jag har ingen bra förklaring, och det tror jag inte att man behöver ha. Den förklaringen går inte att finna. 

Även om jag är i ett rum fullt av människor så känner jag mig ensam.

De förstår inte hur jag tänker, hur dåligt jag mår ibland. 

Och när jag nu, faktiskt har erkänt för honom* att jag inte mår bra, att mitt mörker håller på att hinna ikapp mig så tar han mig inte på allvar. Eller det kanske han gör men inte allvarligt. 

 Då skämtar och skrattar han bort det. 

Han har svårt för allvarliga saker, det vet jag men jag räknade med lite mer stöttning än  så.

 Så nu känner jag mig än mer ensam, ensam med mina tankar och med ett mörker som lurar runt varje hörn och bara väntar på att ta mig. 

 Jag är så trött, och jag vet att det beror på min ständiga kamp mot mörkret. Folk förstår inte, vissa undrar varför jag är så trött som kan sova ut nästan varje dag, men de förstår inte. Jag flyr, nästan mer när jag sover, och det gör att jag aldrig sover ordentligt.

 Ensam, i ett mörker i flykt från ett annat.