Det känns som att det går åt rätt håll.

Som att det blir bättre, även om det inte är bra.

 Vad ska man göra när man inte längre orkar kämpa? Jag kämpar vidare ändå. 

För vad skulle hända annars? Hur mycket skulle jag inte förlora, bara för att jag inte kan berätta vad som är fel? 

Ingen förstår när jag förklarar, och när det redan är för sent, när jag är nere i mörkret, då kan jag inte förklara. För då är det inte jag som lever. 

Är det någon som förstår?

 Jag väntar. Väntar på att jag ska må bra, riktigt bra. Så bra som jag borde göra.

Det är inte så att jag vill ändra något, för jag vet att om jag får vara mitt "riktiga" jag så älskar jag mitt liv just nu.

 Men det är det där mörkret som hotar i bakgrunden. Som följer minsta rörelse och är beredd att slå till. Jag försöker kämpa, allt vad jag kan. Men det är inte lätt, för trots att jag vet hur det var så längtar min kropp på något sätt ändå tillbaka. Kan inte riktigt förklara, men min kropp vill vara där.

Inne i mörkret, omsluten av värme som man inte kan få någon annanstans. Men jag vet, mitt psyke och min själ vet att det inte är bra. Att jag inte trivs, att jag vill kunna styra min kropp av mina egna tankar.

Så det är bara att fortsätta kämpa, och hoppas att jag är tillbaka på banan snart.

Jag känner mig alldeles borta.

Jag borde vara lycklig, men som sagt det där borde verkar inte betyda någonting alls.

Jag borde vara glad, men samma sak där.

Jag känner bara  tomhet, och jag känner att mörkret smyger sig inpå mig igen. Jag orkar inte det nu, jag orkar aldrig bli tagen av mörkret igen. Skulle mörkret segra och ta mig även den här gången så tror jag att det är slutet för mig.