Japp, det kom en väldigt välkommen gäst igår. Så nu är jag lugn igen.

Varför måste jag hela tiden låtsas vara saker jag inte är? Trots att jag kanske inte behöver det så känns det ändå som att allt blir så mycket enklare om jag säger saker annorlunda och håller tillbaka vissa saker som jag som person egentlign inte gör.

Har ni känt så någon gång?

Ja, det är klart. Varför frågar jag ens, men ibland måste man bara få veta att man inte är ensam?

Eller hur? Är inte det den bästa trösten ibland, att man inte är ensam om att känna sig ensam? 

Eller nej, inte riktigt. Jag mår så dåligt jag kan fast det är jag. Det är inte mörkret än..

jag kan inte vara mig själv. Det måste ju vara så.

Att gå runt på tårna för att inte stöta sig med någon annan, varför gör jag det?

Jag brukar kunna säga ifrån. Men när det kommer till honom så går det inte.

Han vet precis vilka knappar han ska trycka på för att jag ska må så dåligt som möjligt. Han är ju min pappa så det är kanske inte så konstigt.

Men det han inte förstår är att jag snart inte klarar av det. Men skulle jag nämna nåt, då är jag ju mesig enligt honom. Och det orkar jag inte höra en gång till.

Har ni känt att ni döljer väldigt viktiga saker från de som står er närmast? 

Men inte för att ni skäms, utan för att ni inte orkar bevisa att era känslor faktiskt är sanna. Iallafall för er själv.. Att en känsla är individuell.

Det där blev krångligt. men jag hoppas budskapet når fram.

Men att behöva dölja känslor, för en person som egentligen står en väldigt nära. Bara för att man är rädd för att personen aldrig ska acceptera att jag känner annorlunda än den.

Dessutom är jag sen.  Det underlättar inte mina tankar.

Skulle jag klara av det? Ja det är klart, men skulle pappan klara av det?

Har redan fått ett missfall, och i och med det orkar jag inte en abort. Utan jag vill ha det.

 jaja, struntar i det så länge... 

 Känner ni att ni inte duger som ni är? Fast ni vet att ni gör det, så tar den där känslan av oduglighet över?