Kan man få ha en egen åsikt om något i det här huset?

Nej, för då tycker hon att man är dum i huvudet för att man inte tycker som hon.  Försöker berätta att man har fel som tycker så.

Är inte det fel?

Sen om jag skulle förklara för henne, varför jag tycker som jag gör, då blir hon arg och säger att jag inte ska försöka förändra hennes åsikt!

Men ge fan i min då känner jag! 

Ja hur går det ihop?

Att jag ska lära mig att tro på mig själv till 100 %, för helt ärligt så gör man ju inte det. Men hur kan jag göra det, när vissa behandlar mig som om jag inte vet nåt. Som om jag är 2 år och måste få klara instruktioner på minsta grej som man gör varje dag.

 Jag är en vuxen människa, jag kan klara saker själv. Snälla nån, bara för "du" är där jämt. Jag är där nästan jämt och har varit det i två år. Tror hon inte att jag vet vad som ska göras?

Kanske är jag inte menad att vara jag, egentligen.

Att något blev fel. Men jag vet ju att det inte är så egentligen.

Men men det ordnar sig någon gång, jag är för stark för att gå under. Även om jag mår dåligt så låter jag det inte gå för långt. Inte en gång till.

Jag har hittat en styrka i mig själv, och jag vet hur jag kan bearbeta saker.

Bland annat genom att skriva av mig all skit. Det blir ju lite bättre efter att jag skrivit i alla fall.

Jag har kommit fram till en sak.

Jag tar inte åt mig av vad andra säger, inte mer än man borde göra. Som att t.ex ta kritik på ett konstruktivt sätt o.s.v

Visst kan jag reagera om någon säger nåt elakt om mig, men det är ingenting som förstör min självkänsla eller så.

Det som gör att jag mår dåligt vissa stunder är jag själv. Jag förvrider saker i min hjärna och intalar mig själv något helt annat.

Visst står jag upp för mig själv och tror på mig själv. Det är inte där problemer ligger.

Ska jag vara helt ärlig, så är jag inte helt säker på vad jag gör, som gör att jag mår dåligt. Allt jag vet är att det är ag själv som gör det. Andras "elaka" åsikter bryr jag mig inte om. De får tycka vad de vill om mig, jag ändrar mig inte. Visst kan jag vara inställsam ibland, men ibland kan det behövas för att nå ett mål. Och så länge jag inte sårar någon så är allt okej, eller?

Jag vet inte vad det är med mig nu för tiden.

Jag känner mig borta, på alla sätt. Inte som när mörkret tog mig.

Men nåt är fel, jag vet att jag blir galen på vissa saker. Men så har det ju varit länge.

Men det är först den senaste tiden som den här konstiga känslan dykt upp.  

 Kanske har jag fått nog nu. Jag klarar inte mer!

Nåt måste hända, nåt bra som kan få mig att se det positiva igen.

Visst, igår hade jag en ganska positiv dag. bitvis. Men ändå var det den där negativa känslan som hade övertaget.

Jag är inte en negativ person, tvärtom.  Så utåt är det inga problem, för jag försöker se det positiva i det mesta och ta vara på allt.

Men inuti börjar det positiva dö ut. Jag måste få nåt som boostar upp det igen.  

Alla verkar vara så lyckliga, och helt ärligt så spyr jag snart på dem.

Jag vill inte höra längre! Jag tycker att det är jätteroligt för dem, och roligt att de väljer att berätta om saker som hänt dem.

Men jag blir så less, bara tanken på att de nästan alltid är lyckligare än vad jag någonsin varit.

Jag vet att allt inte är som det ser ut och att de inte är lyckliga jämt.

Men va fan? Jag är aldrig lycklig. Det de ser är en mask som jag tränat på i flera år.  

När det gäller allt nu för tiden.

Det är inte mig ha ringer efter, utan henne. Han ville inte ens prata med mig. Min pappa alltså. När hon inte är här så ringer han mig kanske en gång i veckan. Nu när hon är här ringer han flera gånger om dagen. Fan han är väl min pappa också??

Lika överallt, det är jag som får stå tillbaka, hela tiden. De tror att jag inte behöver dem längre. Men det gör jag och jag har aldrig sagt nåt annat. Ändå är det precis som att de bit för bit försöker få bort mig från den innersta familjen. Att jag bara ska vara det största barnet som står och tittar på utanför.

Men jag vill också komma i första hand nån gång. Som jag tidigare skrivit så får de andra så mycket mer än jag fått under min uppväxt, då är det väl inte för mycket begärt att få vara inkluderad i familjen, trots att man är vuxen? 

Ja jag tror verkligen att det är så.

Och därför önskar jag att jag kunde vara lika poetisk som vissa när jag skriver.

Blir fan avundsjuk nästan, på hur vissa personer får till det. Även om de bara skriver om sin vardag, så får de till sina meningar på ett så bra sätt.

varför lyckas inte jag med det? När jag skriver blir det bara babbel. Men visst. det behövs väl det med! Eller hur?