Kan hon inte bara hålla käften nån gång? Hon pratar hela tiden, framför allt när man vill höra nåt annat. Hon pratar hela tiden om sig själv men vägrar lyssna när jag skulle råks på att säga nåt om mig.

Sen ska hon upp i ansiktet på en, och då känner jag hennes andedräkt som är VIDRIG rent ut sagt! Hur kan man berätta det för någon då? "öhh, bara så du vet det, så stinker du!" 

Det här är det mest avslöjande jag kommer ha i den här bloggen. Det är en bild på mig, men ser ni vem jag är så blir jag nästan nervös.. =)

Jag fryser. I själen, och i hjärtat.

Det har varit ensamt allt för länge nu. Kan det inte bara finnas  någon som kan ligga och krama om mig. Hålla om mig på det där sättet, det där speciella sättet som inte bara värmer min fysiska del.

 Hålla om mig inombords, och älska mig för den jag är.

Någon som vill dela saker med mig, någon som gråta med mig och skratta med mig.

Någon som vill bråka med mig, för att sedan komma fram till att vi är olika men älskar varandra än då.

Någon som säger till mig "jag vill aldrig vara utan dig".

Pratade precis med en av mina absolut finaste killkompisar J. Han var helt förstörd.

Han hade visst gått på nån fest med sitt ex S (dem är fortfarande vänner).

Sen gick de ut på krogen.

Väl på krogen hade Js X börjat dansa med, han som är hans "framtida pojkvän". Mitt framför ögonen på J!! Hur kan man göra så?

Först ta med sitt X ut på krogen, sen "dumpa" honom och "starta ett nytt förhållande".

Det är väl att kasta i ansiktet på J?! Och hans X vet att han inte har kommit över deras förhållande till 100% och då är det bara allmänt FULT gjort!

Det är jättebra att de är kompisar och det vill J fortfarande vara. Men när X vet att J inte är helt över honom så behöver han ju inte dra med honom ut på nån raggningskväll.

Jag vet vad hon gjorde. Fast det vet inte hon att jag vet.

Jag såg det, spelade dum och låtsades som ingenting.

Men allt ordnade sig i alla fall, men bara att jag vet gör det svårt.

Kan jag lita på henne? Eller kommer det att hända igen?

Sen vet jag en annan sak. Att Hon har ljugit för sin man.

För hennes svärföräldrars skull.

Sagt att hon var gift med Han, fast hon aldrig var det.

Hon har till och med hittat på en bröllopsdag, en plats och en vigselförättare. Trots att inget av dessa finns.

För att Dem inte tycker om att man har barn utan att vara gifta.

Hur kan man göra nåt sånt? Ljuga för att "tillfredsställa" någon.

Ska man inte stå för sitt liv, även de misstag man gjort. Sen anser inte jag eller Hon att det var ett misstag att få barn utan att vara gift så varför då ljuga om det överhuvudtaget?

Jag vill berätta att hon ljugit, men vågar inte.

Hur kan hon ta för givet att någonting jag gjort en dag gör jag automatiskt den andra?

Visst sa jag att jag skulle passa dem i måndags, det sa jag att jag kunde göra. sen på måndag kvällen bara tog hon för givet att jag skulle ta dem på tisdagen också och sa bara att hon kom hem runt fyra imorgon.

Men hallå!! Jag sa bara ja till måndagen!

Jag ville till VM på tisdagen egentligen, men istället blve jag då "tvungen" att ta hand om dem, medan hon skulle jobba. Men det visade sig att istället så åkte hon och kollade på VM och jobbade inte alls.

Blir så förbannad!! Så blev jag sjuk, smittad av dem. Så det var bara tur att jag hann bli frisk så jag kunde åka på VM idag och imorgon.

Men sen när betyder; "Jag kan ta dem imorgon eftermiddag" att "jag kan ta dem så långe du vill?"

Snälla svara!

Jag vill vara där, i den där fantasivärlden jag bygger upp i mina drömmar. Jag vill att det jag tänker och önskar ska vara sant, nåt av det i alla fall.

Men sådan tur har jag inte, jag vet inte varför jag inte kan njuta fullt av att leva livet här och nu, hela tiden.

Men ibland drömmer jag mig bort och skapar en liten fantasivärld, och jag längtar ibland till den. Till den plats och tid som aldrig varit.

Jag vet att jag fortfarande har hela livet framför mig men ändå kan det hända att jag blir avundsjuk på dem som är fem-sex år yngre än mig. Och vad jag skulle ge mycket för att vara där igen. Det är jättekonstigt.

Men jag tror att det är för att jag är rädd. Rädd för vuxenlivet, rädd för livet som kommer mot mig i 110.  Jag vet inte om jag är redo för det än. Visst jag fyller snart 20 år, men måste man vara redo för det?