När det gäller allt nu för tiden.

Det är inte mig ha ringer efter, utan henne. Han ville inte ens prata med mig. Min pappa alltså. När hon inte är här så ringer han mig kanske en gång i veckan. Nu när hon är här ringer han flera gånger om dagen. Fan han är väl min pappa också??

Lika överallt, det är jag som får stå tillbaka, hela tiden. De tror att jag inte behöver dem längre. Men det gör jag och jag har aldrig sagt nåt annat. Ändå är det precis som att de bit för bit försöker få bort mig från den innersta familjen. Att jag bara ska vara det största barnet som står och tittar på utanför.

Men jag vill också komma i första hand nån gång. Som jag tidigare skrivit så får de andra så mycket mer än jag fått under min uppväxt, då är det väl inte för mycket begärt att få vara inkluderad i familjen, trots att man är vuxen? 

 

henne

26 april 2008 14:06

förlåt

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

 Hittade en text i en bok för ett tag sen. Jag började gråta när jag läste den, och det kändes faktiskt bra trots att det var smärtsamt. För det betydde att jag kände, någt jag tvivlat på under ett tag. Men jag känner, men jag är fortfarande rädd, rä...

   Jag undrar ibland om jag verkligen lever? Alltså intwe som att lever jag mitt liv, utan helt konkret lever jag verkligen? Eller är mitt liv nån form av dagdröm som egentligen inte händer, nåt som egentligen aldrig äger rum utan som bara finns i m...

   Det är inte många som vet, och de som tror de vet, de vet nästan minst.  Varför kan ingen bara förstå? Varför kan ingen bara komma fram till mig och rädda mig genom att visa att de förstår? Men det finns det nog ingen som kan göra. Hur jag hela mi...

   Kanske är det inte meningen att jag ska må bra? Kanske ska jag alltid vara på jakt från ett mörker som jagar mig?    Alla har väl nåt de ska göra med sitt liv, och min uppgift är att fortsätta fly mörkret, att fortsätta kämpa, att fortsätta leva. ...

   Ja det känns riktigt tungt nu, men jag kan inte visa det utåt. Jag vet inte varför, men jag får ändå ingen förståelse. Jag har ju inget att må dåligt över för tillfället, så varför gör jag det?   Jag känner mig vilsen, trött och dyster. som att ja...