Alla verkar vara så lyckliga, och helt ärligt så spyr jag snart på dem.

Jag vill inte höra längre! Jag tycker att det är jätteroligt för dem, och roligt att de väljer att berätta om saker som hänt dem.

Men jag blir så less, bara tanken på att de nästan alltid är lyckligare än vad jag någonsin varit.

Jag vet att allt inte är som det ser ut och att de inte är lyckliga jämt.

Men va fan? Jag är aldrig lycklig. Det de ser är en mask som jag tränat på i flera år.  

 

Julia

10 mars 2008 23:25

Ojoj vad jag känner igen mig!!! BEE STRONG !*

http://weqw.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

 Hittade en text i en bok för ett tag sen. Jag började gråta när jag läste den, och det kändes faktiskt bra trots att det var smärtsamt. För det betydde att jag kände, någt jag tvivlat på under ett tag. Men jag känner, men jag är fortfarande rädd, rä...

   Jag undrar ibland om jag verkligen lever? Alltså intwe som att lever jag mitt liv, utan helt konkret lever jag verkligen? Eller är mitt liv nån form av dagdröm som egentligen inte händer, nåt som egentligen aldrig äger rum utan som bara finns i m...

   Det är inte många som vet, och de som tror de vet, de vet nästan minst.  Varför kan ingen bara förstå? Varför kan ingen bara komma fram till mig och rädda mig genom att visa att de förstår? Men det finns det nog ingen som kan göra. Hur jag hela mi...

   Kanske är det inte meningen att jag ska må bra? Kanske ska jag alltid vara på jakt från ett mörker som jagar mig?    Alla har väl nåt de ska göra med sitt liv, och min uppgift är att fortsätta fly mörkret, att fortsätta kämpa, att fortsätta leva. ...

   Ja det känns riktigt tungt nu, men jag kan inte visa det utåt. Jag vet inte varför, men jag får ändå ingen förståelse. Jag har ju inget att må dåligt över för tillfället, så varför gör jag det?   Jag känner mig vilsen, trött och dyster. som att ja...