Jag är rädd att jag var ett misstag.

Eller jag vet att jag var ett misstag, även om mina föräldrar inte vill säga så.

Men jag menar i universum. Som att jag råkade ta upp en plats på jorden som inte var menad för mig.

Att jag råkade slinka emellan utan att ödet hann med.

För vad har jag här att göra? Jag vet det inte själv, och andra verkar inte heller veta det.

För skulle jag ha en mening, och vara menad att finnas på planeten som den jag är borde jag väl inte känna så här?

Kan jag inte bara få känna samhörighet?

Jag känner mig bara i vägen, för allt och alla. Det känns som att folk gärna kan känna mig, bara det är på deras villkor.

Att de bestämmer när man kan vara nära och inte.

Jag vill inte ha det så, jag vill känna kontakt med någon jämt. En riktigt kontakt som alltid är välkommen, utan att bli satt i andra hand.

Nej, men hon finns kvar så det var inte viktigt. Så tror jag folk tycker.

Men om jag en dag inte skulle finnas kvar, då kommer de säga att det var synd, att jag var en fin tjej.

Hell no!

Jag duger bara när jag är som de vill att jag ska vara. Tänk om de visste hur många gånger jag gråter på ett dygn, bara för att jag inte känner mig accepterad för den jag är.

Ja jag har kommit fram till det. Jag är rädd för att känna något över huvudtaget tror jag.

Har ni känt nån gång, att ni så gärna vill ha någon men ni kan inte förmå er att ta sista steget och verkligen satsa, även om ni vet att det är ömsesidiga känslor?

För att ni är rädda att ni faktiskt ska känna något som ni inte kan försvara eller förstå dig på. Något man helt enkelt inte vågar lita på?

Men jag måste våga lita på mina känslor, och ge mig själv rätten att känna dem. eller hur?

Jag önskar att jag kunde vara den där personen. Den där som alla vill vara men som ingen antagligen är.

Den där, inte perfekta personen, men den som har precis rätt antal brister för att göra en charmig och intressant. Varken färre eller fler.

För brister är en charm ibland.

Men om man har för många brister då?

Ibland känner jag att jag inte är önskad någonstans, att jag bara skulle kunna sjunka genom jorden och försvinna utan att jorden förändras någonting alls.

Jag är i vägen, jag är en pina som man helst skulle vilja slippa. Men just för att folk ser att man är sån så vågar de inte säga det, utan tycker synd om mig och tar hand om mig, så att jag inte ska känna mig ensam.

Men saken är den att jag känner mig mer ensam med den känslan, än om jag skulle stå ensam i världen.

Förstår inte varför det alltid blir så här?

Varför det alltid ska bli precis tvärtom mot, kanske inte vad man planerat men vad man vill?

Jag vill inte känna så här, ändå gör jag det..

Jag vill inte att det ska vara så här och ändå är det så..

Blir galen på allt som är trots att det inte borde vara..

Jag förstår inte varför jag inte skriver oftare...

Mår ju inte bra så jag har ju många saker att skriva om, men tiden finns som inte..

Varför kännerjag mig utanför jämt?

Utanför i mitt eget gäng liksom...

Men så har väl ni också känt?

Att trots att det är dina bästa kompisar i hela världen du umgås med så är du utanför. Att du inte är med på samma villkor som de andra..

Japp, det kom en väldigt välkommen gäst igår. Så nu är jag lugn igen.

Varför måste jag hela tiden låtsas vara saker jag inte är? Trots att jag kanske inte behöver det så känns det ändå som att allt blir så mycket enklare om jag säger saker annorlunda och håller tillbaka vissa saker som jag som person egentlign inte gör.

Har ni känt så någon gång?

Ja, det är klart. Varför frågar jag ens, men ibland måste man bara få veta att man inte är ensam?

Eller hur? Är inte det den bästa trösten ibland, att man inte är ensam om att känna sig ensam? 

Eller nej, inte riktigt. Jag mår så dåligt jag kan fast det är jag. Det är inte mörkret än..

jag kan inte vara mig själv. Det måste ju vara så.

Att gå runt på tårna för att inte stöta sig med någon annan, varför gör jag det?

Jag brukar kunna säga ifrån. Men när det kommer till honom så går det inte.

Han vet precis vilka knappar han ska trycka på för att jag ska må så dåligt som möjligt. Han är ju min pappa så det är kanske inte så konstigt.

Men det han inte förstår är att jag snart inte klarar av det. Men skulle jag nämna nåt, då är jag ju mesig enligt honom. Och det orkar jag inte höra en gång till.

Har ni känt att ni döljer väldigt viktiga saker från de som står er närmast? 

Men inte för att ni skäms, utan för att ni inte orkar bevisa att era känslor faktiskt är sanna. Iallafall för er själv.. Att en känsla är individuell.

Det där blev krångligt. men jag hoppas budskapet når fram.

Men att behöva dölja känslor, för en person som egentligen står en väldigt nära. Bara för att man är rädd för att personen aldrig ska acceptera att jag känner annorlunda än den.

Dessutom är jag sen.  Det underlättar inte mina tankar.

Skulle jag klara av det? Ja det är klart, men skulle pappan klara av det?

Har redan fått ett missfall, och i och med det orkar jag inte en abort. Utan jag vill ha det.

 jaja, struntar i det så länge... 

 Känner ni att ni inte duger som ni är? Fast ni vet att ni gör det, så tar den där känslan av oduglighet över?