Det känner jag att jag gör nästan varje dag.

Jag ser en massa hemska saker som retar gallfeber på mig. Men jag säger inte nog mycket!

Och så har folk mage att säga att jag pratar för mycket, att jag har för mycket åsikter om allt och ingenting!?

Hur skulle det då vara, om jag faktiskt sa allting som jag kände var fel? Om jag berättade allt jag känner, allt jag skriver här?

Folk skulle väl svimma antar jag. Haha, skulle vara ganska roligt att se.

De skulle stå där, gapandes som fån.

Vissa skulle börja skälla ut mig, för jag har ju inte rätt i det jag säger. 

Nej men jag har fel om hur jag känner, eller hur? 

Jag håller med den personen jag, ur ett annat perspektiv inte borde hålla med. Så då håller jag käft.

 Sjukskrivning hit och dit av olika anledningar. För mycket från en viss persons sida. Är man lite snuvig så går man på jobbet, tycker jag i alla fall.

Man stannar inte hemma för att man är hes, eller har ont i huvudet. Då tar man en tablett och så går man på jobbet.

Men har man feber eller inte kan stå på benen och vet att det är en smittorisk, då stannar man hemma.

Men heshet smittar inte. Och inte lite snuva heller. Herregud, skulle man stanna hemma varje gång man är snuvig får man ju stanna hemma 100 dagar om året. 

Hur ska jag då kunna säga detta till henne? Att jag bara tror att hon gör ursäkter för att hon är lat? 

Varför ska hon alltid spela så duktig?

Om vi ser ett frågeprogram och hon har sett programmet innan, så stänger hon av ljudet och frgar på ett väldugt kaxigt sätt, "ja vet du det här?".

Nej, säger jag. Då skrattar hon och tycker jag är dum ungefär.

Sen får jag reda på att inte heller hon visste svaret första gången hon såg programmet.

Mycket att vara kaxig över då? Jag hade också kunnat svaret om jag sett programmet innan.  

Men hon ska ju vara så jävla  duktig hela tiden. Och nåde den som vet mer än hon tror sig veta. Då blir hon inte munter.

Ja kanske är det så att jag mår bättre nu, eftersom jag skriver mindre här.

Men det känns inte så, det känns som jag har massor att få ur mig men jag har inte orken.

Hon pratar, hela tiden och högt. Och om sig själv! Och visst ska man göra det men inte hela tiden.

Jag blir så förbannad på dem som behandlar mig som ett barn. Jag är inte ett barn, jag vet hur saker fungerar. Jag har varit med om mer än många andra som är betydligt äldre än mig.

Jag blir arg när hon förklarar hur jag ska göra, när jag inte ens har frågat. Herregud om jag inte frågar då vet jag! Okej?

Och hon kan inte ta att jag tycker annorlunda än henne, så när jag är som tröttast ska hon diskutera för att hon ska ha rätt.

När jag då säger, snälla inte nu , jag är trött. Då fortsätter hon!! Blir förbannad. Jag var på väg in och lägga mig och sova, då kan hon väl sluta när man ber henne, men nej det går ju inte.  

Här sliter man arslet av sig för någon annans skull och allt man får är skit. Bara gnäll och gnäll. Och när man säger åt dem är man respektlös, nej fy fan de är ett släkte för sig.

Nu har allt ordnat sig men ändå, man gör inte så!

Varför ska de krångla till allt?

Kan de inte bara lyssna och ta till sig. Det är ju de själva som valt att vara med, då får de väl ordna så att de kan vara med helt?

Säger jag att de här kakorna ska bakas då är det väl bara att baka dem två kakorna vi bestämt? Inte börja tjata om att de vill göra annat.

Och säger jag en tid, då är det den som gäller. Jag har gett dem utrymme, men de kan inte få hur mycket som helst. Hur ska det gå för dem senare i livet då? Om jag säger en sak så är det den som gäller! Det är som ett jobb, får man en tid ska man vara där den tiden. Det som är runt omkring får man helt enkelt fixa.

Att ljuga för mig själv.

Och att undanhålla viss information som jag har. Som skulle förändra livet för en hel del människor. Men jag klarar helt enkelt inte av att berätta, är för feg för det.

Och det funkar ju som det är just nu.

Jag slutar tänka på det ibland och då leker livet, men ibland ploppar det upp och då verkar allt bli lidande. Bara för att jag inte vågar säga sanningen.

Får man bli arg på någon som man är menad att ta hand om och bry sig om?

Ja det är klart man får, men med tanke på att det är ett jobb får jag inte visa det. Men hur ska jag kunna berätta för henne på ett bra sätt? Ett sätt som hjälper henne. För det är ett problem även om hon inte ser det själv.  

Jag blir väldigt irriterad varje gång, och försöker hjälpa till genom att visa med min kropp och hur jag säger saker men hon verkar inte reagera på det. alltså måste jag ta det med henne och bokstavligen säga det till henne. Vilket är väldigt jobbigt, har inte behövt göra det innan. Men någon gång ska väl vara den första.