Är det förbjudet att tänka så här? Är det farligt? Att ibland tänka att det vore skönt att bara ta slut på allt.

Eller är det helt normalt?

Jag vet inte vad jag ska tro. Ibland när jag sitter på buss eller tåg så hoppas jag och "dagdrömmer" om att det ska hända en olycka så jag inte finns mer, eller i alla fall blir rejält skadad. Och allt det här bara för att se hur andra skulle reagera.

Söker jag uppmärksamhet, behöver jag det?

Nej, jag tycker inte det. Jag är inte en sån person. Men varför har jag då de här tankarna? Kan någon hjälpa mig att förstå, för jag kan omöjligt komma på det själv?

Om jag bara var ute efter uppmärksamhet skulle jag väl säga sga något. Inte skriva det i en blogg där ingen vet vem jag är. Jag skulle skriva det i min "öppna" blogg. Så att folk kunde se att jag ville stå i centrum för ett tag. Men jag har ju inga funderingar alls på att göra det.

Fan vad jag är dum! Oj, vad mycket skäll jag skulle få om jag sa det där högt, men jag känner mig faktiskt riktigt dum. Jag lär mig inte, varför gör jag inte det?

Människor runt omkring mig säger att jag är så smart, och visst kan jag hålla med till viss del, men just nu känner jag mig så dum!!

Ibland tvivlar jag fortfarande på vem jag är, trots att det var länge sen jag hittade mig själv. Jag tvivlar på att det finns någon som känner mig helt, mig själv inräknat. För om inte jag känner mig själv fullt ut, hur fan kan någon annan känna mig alls då? 

Jag blir så förbannad på alla dessa, faktiskt framför allt killar som inte kan visa någon respekt överhuvudtaget. Vuxna män som beter sig som att de vore tolv-tretton.

Det värsta är att vissa av dessa är faktiskt friska människor. Jag kan ha förståelse för de som faktiskt är sjuka, men när en frisk människa inte kan visa någon respekt mot någonting. Vare sig det är ett dödsfall eller ett "nej tack". Det är fruktansvärt, och helt ärligt skulle jag kunna slå ihjäl hela bunten.

Nej det skulle jag inte. Men jag skulle kunna slå till dem så jävla hårt att de inte kan gå sen. Så förbannad blir jag. Man kan tjata och tjata sig blå, men inte fan bryr dem sig. De bara fortsätter. Den här killen kan alltså inte bara lämna mig ifred, han som startade hela den här argheten eller vad man ska säga. Skriva samma sak 25 ggr, tror han att man är dum i huvudet?  Jag har slutat svara, orkar inte engagera mig mer.

Vart tar allt vägen?

Jag vet att det inte bara är slut när man dör. Jag har själv sett dem som gått bort. Jag vet att de finns kvar någonstans.

Men vart tar alla själar vägen? Alla kan inte vara på jorden jämt, det skulle ju bli överbefolkat i livet efter detta då.

Som många andra har jag tankar om det som finns därute. Hur kan universum aldrig ta slut?

Allting tar någon gång slut. Och om det skulle ta slut, kommer det en vägg då? Och vad finns bakom den väggen. Något måste det vara.

Och BIg Bang, de säger att allt som fanns var en lite ärta ungefär. Men det måste ha funnits något runt omkring. Svart eller vit eller vad som helst,det kan inte bara vara en ärta.

Jag är så Jävla liten och obetydlig egentligen. Och det är inte bara en känsla utan det är verkligen så. I det stora hela betyder inte mitt, ditt elle någon annans liv någonting.

Så varför finns vi då? Varför har vi så  mycket tankar och saker vi vill

uträtta?

Ingenting och allting är som det ska vara.

Precis som jag förutspådde. Jag somnade klockan sex imorse. Sov till tio ungefär.

Varför tar tankarna över så? Trots att jag försöker få ur mig allt för att få sova ordentligt.

Jag är ledsen, jag är arg och jag är rädd.

Speciellt på natten, när mörkret faller på. Då känner jag att gråten sitter i halsen, ibland kommer någon ofrivillig tår. Om jag bara visste vad det är jag sörjer. Då kanske jag skulle kunna göra nåt åt det.

Jag är förbannad på henne, på honom och dem. De bryr sig, men visar det inte. Jag kan inte säga att de inte bryr sig för det gör dem. Men de visar det inte.

De är totalt ointresserade när det kommer till något som handlar om mitt liv. Han säger att jag babblar och frågar om jag kan vara tyst. Tack för den!

 Jag är rädd för det mesta. Mest för livet självt. Jag kommer aldrig klara det här, aldrig leva ordentligt.  Det värsta är att jag har en känsla av att jag kommer dö när jag är 27 år, alltså har jag bara 7 ½ år kvar av mitt liv. Jag är rädd för att jag faktiskt har rätt.

Jag vill leva, men är rädd för livet!

Varför smyger alltid tankarna på när man faktiskt är helt ensam? När man sitter mitt i natten och egentligen ska sova?

Jag känner mig övergiven, ledsen, trött. Men jag är inte övergiven, det är människor som sover i samma lägenhet som jag. Ledsen, det är jag nog. Trött är jag också men jag kan inte somna.

Jag sörjer, men jag vet inte riktigt vad. Kanske mig själv? Kanske någon annan? Kanske ingenting, men ändå allting?

Jag vet inte om jag kan försöka vara alla till lags längre. Jag orkar inte med det. Skulle någon jag känner läsa den här bloggen så skulle de inte tro på det här.

"Vad då? Du kan ju säga ifrån om något är fel."

Men nej det är inte riktigt sant, inte till dem som jag egentligen behöver säga det mest till.