Är det någon som vet?

Som vet hur man ska leva sitt liv för att njuta av varje sekund?

Jag har haft en ganska bra period, därför jag inte skrivit så mycket.

Men nu börjar det smyga upp på mig igen. Mitt berömda mörker.

Inte så att jag mår dåligt, som jag kan göra ibland.

Men jag kan helt enkelt inte njuta av att leva, och jag tror nästan att det är värre, för då kan jag inte göra så mycket åt det heller.

Jag kan ta mig ur mitt mörker, när det har tagit mig.  Men när det bara ligger och lurar lyckas jag inte fly från det.

Och all den kärlek jag behöver när jag känner av det här. Det är just när jag behöver den som jag inte känner att jag får någon alls.

Någon som kan hjälpa mig? Bara en hand på min axel vore något. Eller hand mot min kind som kan torka upp mina tårar. 

Jag känner mig tom. Och ensam.

Jag känner mig inte alls lika säker på vad jag vill längre.

Jag vill inte vara vuxen. Jag är för liten för det. Men ingen verkar förstå, de tror att jag är mogen och kan klara mig själv. men jag gör inte det. Jag vill inte det, helst vill jag vara fyra år igen och krypa upp i pappas eller mammas knä när allt går fel. Men jag kan inte göra det längre. Om jag kommer nära så knuffar de bort mig. Sätter jag mig pbredvid dem i soffan så sitter jag för nära.

 Är jag inte deras barn längre? Är det så att bara för att jag har blivit vuxen behöver jag inte emotionellt stöd längre?

Är det meningen att det ska vara så här nu? att jag bara får skit för att jag inte gör saker på det sätt de skulle ha gjort?

Man säger att allt har en mening men jag kan inte förstå vad jag har för mening.... 

Det känns som att han knuffar mig allt längre bort. Mamma säger att han gör det av rädsla, och för att han inte vet hur han ska bemöta att jag är vuxen nu.

Men det känns inte så, det känns som att han inte tycker om mig lika mycket längre.

Mamma säger att hans blick när jag föddes, när jag konfirmeradesa och när jag tog studenten är något hon aldrig sett hos någon innan eller efter. Men jag vet inte, varför känns det då som att han inte längre räknar mig som hans barn?

Det känns som att allt betyder mer än vad jag gör.

Jag vill räknas som hans barn trots att jag är vuxen. Jag vill att han ska bry sig, kanske inte om allt men ändå om det mesta. Att han ska undra vad jag gör, och hur jag mår. Jag vill att han ska ringa mig, lika mycket som han ringer när hon är här. Men det gör han ju inte. Det är bara för att hon är här som han ringer varje dag. Annars händer det aldrig. 

Det är som att han inte tänker på att jag är här. Att jag finns och t'nker på min pappa, min största barndomshjälte. Visst har vi haft våra problem, och vissa ganska allvarliga som jag tidigare skrivit om. Men han är alltid min pappa, alltid min idol.Jag vill ha hans omtanke och godkännande, spelar ingen roll hur bara jga känner att det är bra.

Jag är hans förstfödda.  Jag trodde vi hade ett speciellt band som ingen eller inget kan bryta. Mamma säger att vi har det, men jag känner det inte längre. 

Jag blir så förbannad. Varför???

Har hon rätt att göra så här?

Har hon den andra rätt att göra så?

Nej det har de inte . Nu är det två stycken på bara några dagar. Det är ju bara så att jag inte hör hemma. Eller hur? Jag borde bara försvinna, så blir de nöjda.

Jag vet att jag inte ska tänka så, eller att det är så egentligen. Men det är så det känns. Som att jag faktiskt bara var ett stort misstag! Kanske inte för dem som jag kom till, men att jag föddes.

Jag är ju inte menad att vara här. Vad spelar det för roll om jag bara fösvann? Ingen som helst roll! Men jag tänker inte ge vissa den glädjen. Jag ska vara där, hela tiden och säga precis vad jag tycker och tänker. Nej det kanske jag inte gör heller. Men ändå.

Jag blir så sårad, arg och frustrerad! 

Nu när jag äntligen har hittat ett litet ljus i tillvaron och faktiskt är helt glad på väldigt länge. Då får jag inte vara det. Då blir jag tillsagd att "lugna ner mig". Att jag inte ska skratta så mycket, att jag inte ska visa mina lycka för omvärlden.

Det är nog det sjukaste jag hört på länge. Jag är glad, men helt plötsligt tycker vissa att det är jobbigt att jag är så glad. Och det är samma människor som tyckte det var så jäkla tråkigt när jag var riktigt deppig.

 De frågar om det inte finns nåt mellanläge, för jag är så förbannat lycklig nu.

Men snälla, de menar alltså att lite deppad ska jag vara??? Är inte det sjukt? 

Har ni någon gång varit med om att känna er totalt jäkla missplacerad?

Alltså inte den vanliga utanförskänslan, utan riktigt felplacerad.

Att tro att man har ett annat liv någonstans, där man verkligen hör hemma. Att ens mamma inte är ens mamma, att min bror inte är min bror.

Mitt rum, är inte mitt rum. Det är någon annans som jag ser efter.

Har ni haft den känslan nån gång?

Det har jag. Inte så att jag inte känner mig "hemma" eller välkommen. Utan bara väldigt felplacerad. När jag är på  jobbet så verkar det ibland som att de inte känner mig, eller jag känner dem. Trots att jag umgåtts med flera av dem sen jag gick i sjuan, nu är jag 20 snart. 

Ibland kan jag se mig själv, på en helt annan plats och jag känner mig rätt placerad. Är jag ensam att tänka så här? Det kan jag väl inte vara? 

Jag är så trött. Och inte fysiskt. Utan jag är trött i själen, trött inuti.

Jag orkar snart inte ta mer skit. När någon beter sig som att de inte bryr sig om en, fast de säger att de gör det. Det sårar mig så djupt.  

Att någon säger att den älskar mig, men sen när det väl kommer till kritan tänker på mig i sista hand. Man gör inte så mot någon man säger att man älskar.  

Det gör mig ledsen, men också trött. Känns som att mitt hjärta snart inte orkar pumpa runt tillräckligt med blod för att hålla mig levande.  

Får man vara arg utan en riktig orsak? Ja men visst får man det va?

Jag vet inte exakt varför jag är förbannad just nu, jag bara är det. Men jag visar inget utåt. Om någon skulle se mig just nu så skulle de inte tro på att jag var arg. Men men, så är det.

Jag har en ilska inombords som måste få komma ut snart, men jag vet inte.

den vill inte komma ut.

Visst har jag aningar om varför jag är arg men finner aldrig tillfälle att ta fram ilskan för att konfrontera den.

En sak jag är arg på är att människor inte låter det förflutna höra till det förflutna. Jag gjorde bort mig rejält en gång och har mått extremt dåligt över det. Jag har bett om ursäkt och jag tycker själv att jag sonat för min synd. Och ingen har sagt något på evigheter, men sen helt plötsligt dyker det upp igen. Utan anledning. Visst att det kan göra det, men det jag blir arg på är att folk tvivlar på att jag berättar hela sanningen. Hade jag skämts så mycket om jag inte gjort det? Om jag visste att jag inte berättade allt, då skulle jag väl inte skämmas så här mycket? Skulle jag försöka sona för nåt jag inte berättat fullt ut? Nej jag är inte sån,  därför blir jag galen när folk går bakom ryggen på mig och inte litar på att jag har berättat allt.

Saken var, att jag blev för full. Och människor som inte ska se mig full överhuvudtaget fick ta hand om mig. Nu har dessa människor börjat prata om en massa saker som hände den kvällen. Och eftersom andra inte hört dessa saker tror de att jag undanhållit information från dem. Men det har jag inte gjort, utan jag minns inget! Jag fick min första och enda black out den kvällen. Vilket var fruktansvärt och jag skämdes så mycket så jag ringde till de som träffat mig och bad om ursäkt på en gång. Jag pratade med de som inte var där om vad som hänt. Och sa att jag inte minns så mycket av kvällen.

Kan inte det få räcka? Jag kan inte annat än att skämmas och be om ursäkt.