Bara för att jag råkar ha ett ganska annorlunda skratt, ska jag behöva skämmas varje gång jag skrattar? Ska jag behöva hyssjas för att jag har roligt?

Folk tycker jag skrattar för högt, men vad då? Det är så jag skrattar.

Sluta klaga! Bättre att skratta högt än att inte skratta alls tycker ju jag då.  

De är jävligt bortskämda, mina bröder.

Jag älskar dem massor, tro inget annat. Men ibland får jag nåt fel.

Den äldsta är så bortskämd så han får i princip det han pekar på.

Den mellersta tror han äger världen, att han störst bäst och vackrast. (Kanske inte konstigt med tanke på att vår mamma är likadan)

Den yngsta tror han kan göra precis vad han vill och komma undan med det. Så kommer han och är så där söt. Men det funkar inte, när han hoppar på en precis som han vill.

Jag förstår även att mamma kanske försöker rätta till "misstagen" hon gjorde med mig på grund av sin låga ålder.

Men jag blir galen, de får så mycket mer på alla sätt än jag fick när jag var liten. Jag fick bara ta en massa skit, och var någon arg på mig så var de det på riktigt. Nu kan dem skälla och sen är det bra. 

Ibland känner jag för att bara slå till dem alla tre. Skulle aldrig få för mig att göra det, inte en chans i världen. men just den känslan.

För de är så bortskämda, och de får allt som jag saknade när jag var liten.

 Men skulle jag säga det här, så skulle jag bli dumförklarad, så därför skriver jag det här.  

En del av mig är rädd och feg och vill inget annat än att passa in.

Men vem skulle jag vara om allt jag gjorde var att passa in. Inte mig själv i alla fall. Jag vet att jag är en person som sticker ut, som märks. Ibland skäms jag för det, ibland är jag stolt över det.

Men det som skrämmer mig mest, det är jag själv.

Om jag nu vet att jag har en sida som är feg och rädd, vem säger att jag verkligen är mig själv då?

Kanske har jag en mask även inför mig själv, och hur ska jag då få reda på vem jag är innerst inne.

Kanske vet jag det, kanske inte.

Det värsta är att ingen vet om att jag egentligen är feg och rädd. Alla tror att jag är en person som trivs med mig själv och vet vem jag är.

Men tänk om de bara visste hur osäker jag är ibland? att jag inte är säker på att jag hittat mig själv.  

Eller nej inte så heller. Men kan du försöka bry dig om det jag behöver dig för.

Jag vet själv när jag har gjort fel, jag behöver inte att du ska säga det tusen gånger också.

Hon kan tjata om ett fel jag gjort i hundra år känns det som. Men om jag gör något bra, vilket faktiskt är ofta om man får säga så om sig själv, då avfärdas det på någon minut.

DU ÄR INTE SÅ JÄVLA DUKTIG SOM DU TROR!

Kan du inse att du inte är störst, bäst och vackrast någon gång?

Snälla! Du är mamma, du ska bry dig om alla dina barn. Även dem som är vuxna.  Du ska inte försöka bräcka dina barn, utan stötta dig i det de gör!

 Även om barnet (jag) är vuxen, så behöver jag min mammas stöd. 

Och det gäller inte negativa saker. Det kan jag ordna själv om jag inte ber om hjälp. Men det positiva får jag aldrig höra nåt om. Och om jag får göra det någon gång,så följer det alltid nåt skämt som nedvärderar den beröm du nyss gett mig.  

Det där förbannade fingret, visst det är en vana och ett släktdrag.

Men så säger jag att det är irriterande och ber henne sluta ta upp fingret i ansiktet på mig så fort hon säger nåt. Nej då blir hon arg och ska försvara det.

Kan hon inte bara försöka ändra den vanan? När någon ber en, då kan man visa hyfs nog att försöka ändra det i alla fall.  

Jag vet helt ärligt inte om det är så att jag är inne i en fas just nu.

Men det känns inte så, utan det känns på riktigt.

Att de som står mig närmast, kanske inte avfärdar men de nämner mig inte. Har de träffat mig och en annan så är det den andra de nämner att de träffat, inte mig.

Är det bara så att jag känner brist av uppmärksamhet? Att jag behöver det mer än jag tror jag behöver det.

Kanske, kanske inte.

Men att bli åsidosatt av de som står mig närmast känns hemskt. Onödigt och fult gjort av mina kära också.  

Nu när jag gett upp en dröm, kan jag hitta en ny?

Kan jag hitta rätt till slut? Trodde jag hade gjort det, och ja det kanske jag hade. Men det funkade ju inte, så då kan det inte varit helt rätt.

Jag vill hitta mitt alldeles egna hem. Jag vill hitta hem.

 Och hitta allt som det betyder. 

Kanske har jag en dröm djupt inne i mig som jag inte tänker på.

Men är det ändå möjligt att hitta hem utan att ha en dröm? 

Varför gör hon så här?

Hon som säger sig vara så stolt över mig, sen i nästa sekund pratar hon om mig som att jag inte längre hör till familjen.

Sen kan hon skryta om mig, hur bra jag jobbar och hur bra mina betyg är. Och vilka kloka beslut jag tar och så vidare.

Men hur kan man hålla på så där, och sen prata om mig som att jag är luft?