Jag gick till skogs för att leva med eftertanke

och suga märgenur livet.

Förjaga allt som icke var liv, för att slippa upptäcka

att jag ej levt

Hur ska man göra allt? Jag försöker så gott jag kan att verkligen ta vara på varje sekund i mitt liv. Men jag lyckas inte, för tankarna kommer och tar över mycket av min tid. Det är inte så att jag behöver hjälp, det har jag fått förut och jag vet hur dåligt jag mådde då. Det är inte det som är problemet, utan det är så många tankar.

Jag vill bara kunna sortera dem så att jag kan ta varje tanke för sig själv ett litet tag och klura ut vad jag verkligen tycker.

Jag blir så arg!

Vart har den medmänskliga hänsynen tagit vägen? Den har visst bara försvunnit.

Och tilltron til människor. Säger jag att jag klarar något så gör jag väl det? Och om något skulle gå åt pipsvängen så märks det så pass snart att det går att rätta till.

Jag blir så förbannad. Att först bli vilseledd från första början. Försöka göra det bästa av situationen och inte säga nåt om det, sen när man faktiskt behöver en tjänst för att klara ut situationen så blir man nekad på en gång. Är detta rätt?  Jag fick inte ens någon förklaring på varför det inte blev som jag hade blivit informerad om. Borde man inte få någon form av "ersättning" då? Som den här tjänsten. Det är ändå mänskliga varelser jag pratar om.

Friheten dör aldrig- så sa en av mina yngre familjemedlemmar idag.

Jag vet inte om det är så. Jag hoppas och tror att det är så. För skulle den dö, då skulle mänskligheten vara dömd till att gå under. Men samtidigt, är vi inte redan det? Finns det inte så mycket som redan nu kontrollerar allt man gör? Är vi egentligen fria?

Visst kan vi göra saker, men i princip allt vi gör måste kontrolleras av någon annan. Vare sig det är självvalt eller inte.

Även saker som egentligen inte behöver kontrolleras, blir det.

Vi väljer ofta att höra med andra innan vi gör saker, saker som bara har med oss att göra.

Varför då?

Varför frågar vi någon annan om vi borde göra si eller så, när det helt är vårt eget val?

Jag tror inte att det bara är för att få råd eller tips.

Jag tror att vi vill ha någon som kontrollerar att vi gör rätt val, för vi är så vana att bli kontrollerade i våra liv så det ingår automatiskt i vår livsstil.

Kan man då göra något åt det? Mår vi dåligt över det?

Ja, jag tror att vi mår dåligt av även den självvalda kontrollen. Vi får inte alltid de tips och råd vi egentligen ville ha, och kan då gå miste om något så underbart som vi inte kunde drömt om. Bara för att vi valde att låta någon kontrollera det åt oss först. Den andre personen, som gett oss tipset (den som "kontrollerat" oss), har ingen skuld i det hela. För det var vi själva som valde att kontrolleras.

Jag vet inte hur man ska förändra, men jag ska förändra mig själv.

Jag har tänkt på en sak. Varför längtar jag egentligen? Visst jag vill veta hur folk reagerar och vad som händer efteråt.

Men samtidigt har jag börjat tänka efter. Man kanske väljer sin egen död.

Inte i den meningen att man väljer när och hur, men att man väljer själv vad som ska hända efteråt, vart man kommer och hur det är.

Jag vet inte varför, men av någon anledningen tror jag att det är så. Att man själv väljer dit man vill, precis som man på många sätt själv väljer hur man vill leva sitt liv.

Vissa saker har man ingen kontroll över och kanske är det så även i döden, men man väljer mycket själv. Hur man ska gå tillväga och hur man ska bemöta vissa saker.

Jag blir så arg. Så besviken.

På dem runt omkring men också på mig själv.

Kan dem inte göra mer än så?

Kan inte JAG få ut mer än så?

Leva mitt liv bättre än så här?

Eller är det ingen idé, jag vet att allt ändå bara tar slut. Är det då någon idé att ens bry sig om att göra något? Ja, det är klart att det är.

Men jag vill veta varför, inte bara att det är så, utan verkligen veta anledningen till det.

Jag vet att du försvinner när svavelstickan slocknar.

Men frågan är inte om utan när? När försvinner du?

Eller rättare sagt, när försvinner jag? Kommer jag klara av allt det här eller slocknar det innan jag ens gjort hälften av det jag borde och ska?

Är lycklig just nu, för jag är hos en älskad vän. Den enda som nog förstår mig helt, för hon vet många (nästan alla) av de hemligheter jag skriver här.

Hon dömer mig inte för det utan förstår och diskuterar det. Det är en ÄKTA vän det.

Och så gör hon paj åt mig just nu, så sött. Detska bli riktigt gott.

Är rädd att jag ska brista ut i ett enormt gråta anfall vilken dag som helst. Håller det inom mig hela tiden. Jag vet inte ens varför jag vill gråta, jag måste bara göra det snart.

Dock inte just nu, är för glad så tankarna och tårarna försvinner för ett tag.

Ännu en dag som går, och ännu något som måste tänkas igenom.

Något som inte fungerar, något som tär på mitt hjärta och något som fyller det.

Nu några dagar då jag inte kan skriva av mig. Några dagar som kommer lastas av mina hemska tankar. Hoppas jag klarar mig igenom veckan, utan att få dumpa av mig det som tynger.

Och en vecka då jag kommer få dubbelt så mycket skit än andra veckor.

Därför blir det tuffare.