Jag vet att jag inte är det, men ibland känns det så.

Som om jag skulle försvinna så skulle ingen ens bry sig, vissa skulle t.o.m skratta.

Det känns som att jag bara är i vägen ibland. Som om vissa bara vill att jag ska försvinna. Speciellt en person; Ska skriva om en händelse som händer väldigt ofta.

Vi äter middag tillsammans och jag sitter kvar när bordet börjar dukas av. Han som dukar av det tar bort allas tallrikar utom min! Sen börjar han ta bort skålarna och allt annat på bordet. Skull det vara så att jag mot förmodan sitter kvar när det är borta, då kanske han kan förmöda sig att ta bort min tallrik också.

Men hallå! Det är inte så att jag inte kan ta bort min tallrik själv, självklart kan jag det och gör det oftast. Utan det är själva grejen, att utesluta någon. Jag känner mig väldit åsidosatt, eftersom det inte bara är en gång det har varit så.

Men om vi har gäster, då är han snabb att duka av även min tallrik, vill väl inte visa det inför annat folk.

Det värsta är att hon inte verkar märka något. Men jag känner mig verkligen utesluten, när han kan ta bort allt annat och sen kanske han kan ta bort min tallrik och glas också.

Varför ska hon lägga sig i saker som hon inte har med att göra? Men de saker jag skulle vilja ha hennes stöd i bryr hon sig inte ett dugg om.

Jag har ju sagt det till henne under nåt bråk någon gång, men när vi ska bli sams så är det jag som ska erkänna att jag haft fel. VARFÖR? När det absolut inte är så. Men det är jag som ska ha skuldkänslor för det jag sagt när vi bråkat.

Och dum som jag är, slutar jag bry mig, så att hon kan få rätt (som hon måste) för jag orkar inte mer. Sen kommer hon frågar efter ett tag, "Är vi sams nu?" Utan att be om ursäkt, utan att erkänna att hon gjort fel. Men det ska jag ha gjort innan vi blir sams.

Och jag orkar inte så jag säger bara ja.

Varför kan hon prata om något hur länge som helst så länge det handlar om henne? att hon känner si eller så, att hon har rätt och ska bevisa nåt. Men om jag mår dåligt eller har något att berätta avfärdar hon det på mindre än 2 minuter.

Där ser man hur mycket man är värd.

Hur kan man bete sig totalt respektlöst mot en annan människa?

Det går inte in i min hjärna!

Att fortsätta göra något när man blivit ombedd på flera olika sätt att sluta.

Att vrida på orden, så man ska tycka synd om honom bara för att jag vill att han ska sluta. Den här gången stod jag på mig och sa ifrån. Till slut hotade jag att anmäla honom och då slutade han. En fegis, för han hade dessutom inte kunnat säga allt det där öga mot öga om jag konfronterat honom.

Stå för vad du säger!! Och du ska kunna säga det när som helst och hur som helst!

I mitt förra inlägg berättade jag om en väldigt jpbbig händelse i mitt liv. en händelse som jag ibland är hindrad att prata om, för vissa personer anser att jag överdriver. Jag blödde, jag blev slagen i flera timmar och blev under den här tiden även misshandlad psykiskt. Han sa att jag var världens sämsta storasyster och att jag aldrig varit något att se upp till och aldrig skulle bli det.

Nu har det gått ganska många år, och vi har blivit sams för länge sen. Jag har förlåtit honom till en viss del men vissa ärr kommer alltid finnas kvar.

Han är inte bra att visa känslor, men jag ser i hans ögon att han ångrar sig. Att han inte visste vad han gjorde. Då är det henne jag är mer besviken på. Hon som sa att det inte var något till poliserna. Men även det är förlåtet.

De har lidit båda två. Vi har pratat och pratat, och även bråkat efteråt för han har ju inga brister. Enligt honom då, något som gör mig galen! Men jag tror han har börjat se hans brister och börjat leva med och efter dem.

Ni kanske tycker jag är helidiotisk som förlåtit honom, och det förstår jag. Men vi har ett speciellt förhållande, något som aldrig kan beskrivas med ord. Alla vet det, alla ser det.

Men ärren sitter kvar, även om jag inte lider lika mycket av dem längre.

Saken är att jag är hindrad att prata om det nu när jag förlåtit honom. "Nu behöver vi inte prata mer om det". Nehe, men tänk om vi måste det då?

Jag är inne i en period då mina tankar hindrar mig från att sova. Kanske därför jag skaffade den här bloggen, för att få ur mig tankarna och kunna sova bättre. Inte vet jag.

Varför hindrar vissa människor en från att säga sanningen? Det var en gång då jag blev misshandlad och ringde polisen, men la på ganska fort. Vet inte varför, men jag fick väl skuldkänslor varför jag nu skulle få det?

De hann se vart ifrån jag ringde och ringde upp mig och sa att de var på väg.

De frågade efter exakta adressen och jag sa den, men att de inte skulle komma! Vet inte om det var dumt eller smart gjort? Dumt antagligen.

Polisen ringde till hemtelefonen i huset och hon som svarade sa bara "Nej, det är ingenting, du vet ju hur tonårstjejer är".

VA?! Hon stod precis bredvid och såg hur jag blödde, hur jag blev slagen. Men det var mitt eget fel, det fick jag höra upprepade gånger. Att jag var en dålig människa som inte borde få finnas. Och det som sårade mest var inte orden eller slagen, utan från vem de kom. Han som gav mig mitt liv, och uppfostrade mig. Den personen man alltid ska kunna luta sig emot och veta finns där, alltid!

Polisen kom aldrig och jag fick skjuts därifrån av en kompis. I alla fall halva vägen därifrån, för där plockade hon upp mig. Vi åkte i bilen, och vet ni vad hon sa??!! " Du förstår nu att vi måste göra nåt. Du får börja gå till BUP".

Va??!! Han slog mig och det är jag som ska söka hjälp??!

 Visserligen behövde jag hjälp, för jag mådde inte bra. Men just i det sammanhanget hörde inte det ihop.

Varför kan människor inte bara medge att de har vissa brister? Jag gör det, jag vet att jag är för envis för mitt eget bästa, jag skrattar för högt, har inte full disciplin på mig själv o.s.v Detta erkänner jag också i min öppna blogg, där folk vet vem jag är.

Men jag blir galen på människor som inte inser sina egna brister. De som tror att de är det bästa som gått på jorden. Jag har faktiskt vågat påpeka det några gånger, men då säger de att de visst har brister. Men lev med dem då! Låtsas inte vara perfekt, för då ser man bristern ännu mer! Fattar ni inte det?? Att ju mer man låtsas desto värre blir det! Det gäller allt!

Jag vet att jag kan säga små vita lögner, och detta är en stor brist från min sida, men jag vet om den och försöker jobba bort den. För jag vet som sagt inte ens varför jag gör det. Jag har t.o.m erkänt att jag ljugit för en som står mig nära, trots att jag inte "behövde" det, för det skulle aldrig uppdags att jag ljög. Men det kändes helt enkelt fel.

Varför sätter jag mig bredvid henne under ett sångprogram, när jag vet att hon kommer sjunga? Det gör ju bara att jag irriterar mig mer på henne. Och när jag gör så, är det helt mitt eget fel.

Kom att tänka på en sak. Mitt rum ligger på andra våningen. Tänk att hoppa ut genom fönstret och slippa längta mer. Men jag skulle aldrig göra det, inte nu längre.

Det fanns en tid då jag mådde så dåligt att jag gjorde det, men lyckades inte slippa längtan.

Nu mår jag inte så dåligt. Har bara massa förbjudna tankar att få ur mig, eller nej de är inte förbjudna! Jag vet att det är fler än jag som har dem, men de känns förbjudna och jag vågar inte berätta om dem för mina nära och kära, med tanke på att jag en gång mått så dåligt.

Sen så vet jag inte om hon skulle bry sig. När jag säger att jag ha mycket att tänka på och mår dåligt bara rycker hon på axlarna och säger "jaha, tyvärr finns det inget jag kan göra åt det" och sen vänder hon sig och går.

Tänk om hon bara kunde finnas där, och inkludera mig på alla sätt. Trots att jag är vuxen.