Det värsta är inte att jag jagas av ett mörker.

Något som är värre, och nästan värst är de egoistiska j*vlarna rent ut sagt, som alltid ska må dåligt och alltid ha uppmärksamhet och tröst.

De som inte ens mår dåligt på riktigt, utan som bara säger det för att få uppmärksamhet.

Och här står jag och försöker gömma mitt mörker, för jag vill inte tynga över det på någon annan, som ändå inte förstår.

Och ändå ska dom här ta all min kraft, ta all min energi. Inte för att jag låter dom göra det, men det är dit de vill.

Jag har börjat ignorera vissa, vilket inte heller bra. För tänk den dagen de faktiskt mår dålit och jag inte ens bryr mig om att titta på dem. Jag vill inte vara sån.

Men jag orkar inte ta hänsyn till allt och alla längre, jag får inte visa att jag mår dåligt. De som vet om mitt mörker, de bryr sig inte. Skulle jag verkligen vara nere så är allt de säger, kan inte du le eller?

Nej inte just nu, men det vågar jag inte svara. Då skulle jag väl få höra.

Så då åker ett ännu falskare leende upp, för att dölja mitt mörker, och dölja mitt första falska leende.