"Det var få människor som såg
att mina ögon var sorgsna
ty jag skrattade mycket." - Nils Ferlin Tänk att det där stämmer så väl in på mig. Jag tror inte att någon kan förstå hur dåligt jag har mått och hur dåligt jag mår ibland. De vet inte om det där hemska mörkret som vilar runt hörnet. De bara står och tittar på, utan att förstå. För utåt skrattar och ler jag alltid. Jag kommer med smarta lösningar och människor lyssnar på mina "kloka" förslag. Men ingen vet att jag inte är så bra egentligen. Jag lägger upp den där ytan, för jag vill inte att någon ska förstå. För det hjälper inte. De som vet att jag mår dåligt hjälper inte till ett dugg. De gör det bara värre.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

 Hittade en text i en bok för ett tag sen. Jag började gråta när jag läste den, och det kändes faktiskt bra trots att det var smärtsamt. För det betydde att jag kände, någt jag tvivlat på under ett tag. Men jag känner, men jag är fortfarande rädd, rä...

   Jag undrar ibland om jag verkligen lever? Alltså intwe som att lever jag mitt liv, utan helt konkret lever jag verkligen? Eller är mitt liv nån form av dagdröm som egentligen inte händer, nåt som egentligen aldrig äger rum utan som bara finns i m...

   Det är inte många som vet, och de som tror de vet, de vet nästan minst.  Varför kan ingen bara förstå? Varför kan ingen bara komma fram till mig och rädda mig genom att visa att de förstår? Men det finns det nog ingen som kan göra. Hur jag hela mi...

   Kanske är det inte meningen att jag ska må bra? Kanske ska jag alltid vara på jakt från ett mörker som jagar mig?    Alla har väl nåt de ska göra med sitt liv, och min uppgift är att fortsätta fly mörkret, att fortsätta kämpa, att fortsätta leva. ...

   Ja det känns riktigt tungt nu, men jag kan inte visa det utåt. Jag vet inte varför, men jag får ändå ingen förståelse. Jag har ju inget att må dåligt över för tillfället, så varför gör jag det?   Jag känner mig vilsen, trött och dyster. som att ja...