Det känns som att han knuffar mig allt längre bort. Mamma säger att han gör det av rädsla, och för att han inte vet hur han ska bemöta att jag är vuxen nu.

Men det känns inte så, det känns som att han inte tycker om mig lika mycket längre.

Mamma säger att hans blick när jag föddes, när jag konfirmeradesa och när jag tog studenten är något hon aldrig sett hos någon innan eller efter. Men jag vet inte, varför känns det då som att han inte längre räknar mig som hans barn?

Det känns som att allt betyder mer än vad jag gör.

Jag vill räknas som hans barn trots att jag är vuxen. Jag vill att han ska bry sig, kanske inte om allt men ändå om det mesta. Att han ska undra vad jag gör, och hur jag mår. Jag vill att han ska ringa mig, lika mycket som han ringer när hon är här. Men det gör han ju inte. Det är bara för att hon är här som han ringer varje dag. Annars händer det aldrig. 

Det är som att han inte tänker på att jag är här. Att jag finns och t'nker på min pappa, min största barndomshjälte. Visst har vi haft våra problem, och vissa ganska allvarliga som jag tidigare skrivit om. Men han är alltid min pappa, alltid min idol.Jag vill ha hans omtanke och godkännande, spelar ingen roll hur bara jga känner att det är bra.

Jag är hans förstfödda.  Jag trodde vi hade ett speciellt band som ingen eller inget kan bryta. Mamma säger att vi har det, men jag känner det inte längre.