Jag känner mig tom. Och ensam.

Jag känner mig inte alls lika säker på vad jag vill längre.

Jag vill inte vara vuxen. Jag är för liten för det. Men ingen verkar förstå, de tror att jag är mogen och kan klara mig själv. men jag gör inte det. Jag vill inte det, helst vill jag vara fyra år igen och krypa upp i pappas eller mammas knä när allt går fel. Men jag kan inte göra det längre. Om jag kommer nära så knuffar de bort mig. Sätter jag mig pbredvid dem i soffan så sitter jag för nära.

 Är jag inte deras barn längre? Är det så att bara för att jag har blivit vuxen behöver jag inte emotionellt stöd längre?

Är det meningen att det ska vara så här nu? att jag bara får skit för att jag inte gör saker på det sätt de skulle ha gjort?

Man säger att allt har en mening men jag kan inte förstå vad jag har för mening.... 

Det känns som att han knuffar mig allt längre bort. Mamma säger att han gör det av rädsla, och för att han inte vet hur han ska bemöta att jag är vuxen nu.

Men det känns inte så, det känns som att han inte tycker om mig lika mycket längre.

Mamma säger att hans blick när jag föddes, när jag konfirmeradesa och när jag tog studenten är något hon aldrig sett hos någon innan eller efter. Men jag vet inte, varför känns det då som att han inte längre räknar mig som hans barn?

Det känns som att allt betyder mer än vad jag gör.

Jag vill räknas som hans barn trots att jag är vuxen. Jag vill att han ska bry sig, kanske inte om allt men ändå om det mesta. Att han ska undra vad jag gör, och hur jag mår. Jag vill att han ska ringa mig, lika mycket som han ringer när hon är här. Men det gör han ju inte. Det är bara för att hon är här som han ringer varje dag. Annars händer det aldrig. 

Det är som att han inte tänker på att jag är här. Att jag finns och t'nker på min pappa, min största barndomshjälte. Visst har vi haft våra problem, och vissa ganska allvarliga som jag tidigare skrivit om. Men han är alltid min pappa, alltid min idol.Jag vill ha hans omtanke och godkännande, spelar ingen roll hur bara jga känner att det är bra.

Jag är hans förstfödda.  Jag trodde vi hade ett speciellt band som ingen eller inget kan bryta. Mamma säger att vi har det, men jag känner det inte längre. 

Jag blir så förbannad. Varför???

Har hon rätt att göra så här?

Har hon den andra rätt att göra så?

Nej det har de inte . Nu är det två stycken på bara några dagar. Det är ju bara så att jag inte hör hemma. Eller hur? Jag borde bara försvinna, så blir de nöjda.

Jag vet att jag inte ska tänka så, eller att det är så egentligen. Men det är så det känns. Som att jag faktiskt bara var ett stort misstag! Kanske inte för dem som jag kom till, men att jag föddes.

Jag är ju inte menad att vara här. Vad spelar det för roll om jag bara fösvann? Ingen som helst roll! Men jag tänker inte ge vissa den glädjen. Jag ska vara där, hela tiden och säga precis vad jag tycker och tänker. Nej det kanske jag inte gör heller. Men ändå.

Jag blir så sårad, arg och frustrerad!