Jag ska dö snart. Så tänker jag i alla fall.

Jag vet  att det med största sannolikhet inte kommer att hända men ändå tänker jag på det hela tiden. 

Och hemska saker, som att ingen bryr sig om jag skulle falla rakt ner och dö.

För jag kan jämföra det med mitt mörker. När jag faller i det, så känner jag mig död, mörkrt gör mig skendöd och tar över min kropp. OCh de två gånger detta har hänt i mitt unga liv så har ingen brytt sig. Ingen märker att jag är borta. De ser mig och därför finns jag. Inget mer med det.

Och de som vetat om mitt mörker gör inte saken bättre. "det är väl bara att må bättre" Va? Nej det är inte så enkelt, och jag vet inte om jag skulle orka med det en gång till.  För då skulle nog mörkret vinna och jag skulle dö.