"Det var få människor som såg
att mina ögon var sorgsna
ty jag skrattade mycket." - Nils Ferlin Tänk att det där stämmer så väl in på mig. Jag tror inte att någon kan förstå hur dåligt jag har mått och hur dåligt jag mår ibland. De vet inte om det där hemska mörkret som vilar runt hörnet. De bara står och tittar på, utan att förstå. För utåt skrattar och ler jag alltid. Jag kommer med smarta lösningar och människor lyssnar på mina "kloka" förslag. Men ingen vet att jag inte är så bra egentligen. Jag lägger upp den där ytan, för jag vill inte att någon ska förstå. För det hjälper inte. De som vet att jag mår dåligt hjälper inte till ett dugg. De gör det bara värre.

Är det tillåtet att gråta? Alltså, att gråta för absolut ingen anledning?

Ibland gör jag det, men skulle hon råka se mig får jag höra att jag bara är töntig och att nu slutar vi att vara ledsna.

Är det inte tillåtet att känna sig ledsen för ingen orsak alls?