Jag må spela glad och trevligt utåt.

Ingen skulle tro mig om jag berättar om de tankar jag tänker.

"du som alltid är så glad, alltid ett leende på läpparna" skulle de säga.

Men bakom det där leendet gömmer sig så mycket smärta, över gårdagen,idag och även morgondagen.

Jag har så många tårar som vill ut så jag vet inte när jag orkar börja.

Men om jag ska se något positivt i det hela så är det att, om man alltid är glad dör själen.

 Man måste ha nedgångar, för att kunna känna glädje.

Men om det gått så lång tid sen man kände äkta glädje, att man tror att hjärtat torkat ut, hur ska man då känna glädje? 

Är det någon som vet?

Som vet hur man ska leva sitt liv för att njuta av varje sekund?

Jag har haft en ganska bra period, därför jag inte skrivit så mycket.

Men nu börjar det smyga upp på mig igen. Mitt berömda mörker.

Inte så att jag mår dåligt, som jag kan göra ibland.

Men jag kan helt enkelt inte njuta av att leva, och jag tror nästan att det är värre, för då kan jag inte göra så mycket åt det heller.

Jag kan ta mig ur mitt mörker, när det har tagit mig.  Men när det bara ligger och lurar lyckas jag inte fly från det.

Och all den kärlek jag behöver när jag känner av det här. Det är just när jag behöver den som jag inte känner att jag får någon alls.

Någon som kan hjälpa mig? Bara en hand på min axel vore något. Eller hand mot min kind som kan torka upp mina tårar. 

Jag känner mig tom. Och ensam.

Jag känner mig inte alls lika säker på vad jag vill längre.

Jag vill inte vara vuxen. Jag är för liten för det. Men ingen verkar förstå, de tror att jag är mogen och kan klara mig själv. men jag gör inte det. Jag vill inte det, helst vill jag vara fyra år igen och krypa upp i pappas eller mammas knä när allt går fel. Men jag kan inte göra det längre. Om jag kommer nära så knuffar de bort mig. Sätter jag mig pbredvid dem i soffan så sitter jag för nära.

 Är jag inte deras barn längre? Är det så att bara för att jag har blivit vuxen behöver jag inte emotionellt stöd längre?

Är det meningen att det ska vara så här nu? att jag bara får skit för att jag inte gör saker på det sätt de skulle ha gjort?

Man säger att allt har en mening men jag kan inte förstå vad jag har för mening....