Hur kan hon ta för givet att någonting jag gjort en dag gör jag automatiskt den andra?

Visst sa jag att jag skulle passa dem i måndags, det sa jag att jag kunde göra. sen på måndag kvällen bara tog hon för givet att jag skulle ta dem på tisdagen också och sa bara att hon kom hem runt fyra imorgon.

Men hallå!! Jag sa bara ja till måndagen!

Jag ville till VM på tisdagen egentligen, men istället blve jag då "tvungen" att ta hand om dem, medan hon skulle jobba. Men det visade sig att istället så åkte hon och kollade på VM och jobbade inte alls.

Blir så förbannad!! Så blev jag sjuk, smittad av dem. Så det var bara tur att jag hann bli frisk så jag kunde åka på VM idag och imorgon.

Men sen när betyder; "Jag kan ta dem imorgon eftermiddag" att "jag kan ta dem så långe du vill?"

Snälla svara!

Jag vill vara där, i den där fantasivärlden jag bygger upp i mina drömmar. Jag vill att det jag tänker och önskar ska vara sant, nåt av det i alla fall.

Men sådan tur har jag inte, jag vet inte varför jag inte kan njuta fullt av att leva livet här och nu, hela tiden.

Men ibland drömmer jag mig bort och skapar en liten fantasivärld, och jag längtar ibland till den. Till den plats och tid som aldrig varit.

Jag vet att jag fortfarande har hela livet framför mig men ändå kan det hända att jag blir avundsjuk på dem som är fem-sex år yngre än mig. Och vad jag skulle ge mycket för att vara där igen. Det är jättekonstigt.

Men jag tror att det är för att jag är rädd. Rädd för vuxenlivet, rädd för livet som kommer mot mig i 110.  Jag vet inte om jag är redo för det än. Visst jag fyller snart 20 år, men måste man vara redo för det?

Kan han inte bara älska mig tillbaka?

Inte leka med mig, eller mitt hjärta längre. 

15 år, det är lång tid det. Har vi känt varandra så länge?

Det är tre fjärdedelar av mitt liv. Inte konstigt att han är en så stor del av mig.

Han borde veta hur mycket han leker med mig, tycker han att det är roligt?

Eller förstår han helt enkelt inte? Tror han inte på att det kan vara vi?

Idag så gör jag det jag "älskar" mest. Städar klart i röran jag har runt mig.

Men det kan vara ganska skönt också. Man ser saker, tänker igenom saker och minns saker när man gör en rejäl rensning på sitt rum.

Och efteråt mår man så bra, man få en extra kick att börja med andra saker också.

Är det bara jag som får så mycket tänkt när jag städar?

Vad ska jag göra om allting går fel?

Vad ska jag ta mig till om alla mina planer och drömmar går i kras?

Vet jag ens vad jag har för drömmar?

Jag tror att jag mest gör saker för att gå vidare och visa andra att jag har planer och att jag kan.

Jag tror inte att jag egentligen vet vad jag vill göra, längst inne.

Jag har inte riktigt tänkt efter.

jag gör det som känns rätt för tillfälletm och det är väl bra, men har jag verkligen tänkt efter om det verkligen är det jag vill göra med mitt liv.

Jag gör upp planer som jag följer men känner nog inte riktigt efter om det är vad jag vill med mitt liv.

Hur ska jag förstå hur jag vill leva mitt liv?

Jag vet att det inte är rätt att bli arg på nåt sånt här men jag blir så frustrerad när människor inte förstår något som är väldigt simpelt för mig.

Jag blir frustrerad över att behöva förklara en sak femtioelva gånger och personen ifråga förstår ändå inte vad jag menar.

Jag är inte världens bästa på att förklara så det kan ha med det att göra, men vissa är verkligen sega på att förstå något som man förklarar glasklart.

Men men man "måste" väl irritera sig ibland också. Nej nu ljuger jag. Men men.

Jag blir arg på det här.

Kan de inte lyssna på vad jag säger?

Utan att lägga orden i munnen på mig. Och utan att omformulera mina ord.

Och varför klaga så mycket? Jag gör saker på ett visst sätt, och det är väl inget fel på att jag gör det på mitt sätt? Jag skadar ju inte någon annan av att göra nåt på mitt sätt direkt. Men ibland känns det som att vissa tycker det. Eller så vill de helt enkelt ha något att klaga på bara.