Nu har det gått flera dagar sen jag fick skriva av mig senast.

Känns tufft. Och nu när jag väl sitter här har jag inget att skriva. Eller jo, men jag vet inte vart jag ska börja.

Blir förbannad på den lilla för han är så bortskämd, kan inte göra nåt själv. OCh hans mamma skämmer bort honom så det skriker om det,  han behöver inte ens hämta sin egen mat och han är 10 år. Då kan man ta mat själv. I alla fall han.

Han den äldre säger ju i och för sig ifrån, men är det nog? Han behandlar honom också som sin "favorit".

Hon är jättesnäll, hans mamma alltså. Men just att hon skämmer bort honom förstör mycket.

Skulle pojken göra något fel så får inte han hälften så mycket "skäll" som flickan får. Spelar han dåligt så får han inte hälften så mycket kritik som hon får. Varför är det så?

Båda är mina syskon och jag älskar dem lika mycket. Men varför särbehandlar min pappa och hans fru dem? Att hon gör det kanske jag kan förstå, med tanke på att han är hennes enda biologiska barn, men jag kan inte acceptera det!

Sen att syster är tonåring och blir lätt sur för ingenting, det tycker jag inte hör dit. Hon ska inte behöva få dubbelt så mycket skäll och kritik som min bror. Bara för att han är yngst och gulleplutten ungefär.

Men men JAG älskar dem båda två lika mycket! Och särbehandlar dem inte utan säger vad jag tycker till dem och behandlar dem så som deras ålder och sätt tillåter.