Jag vet att jag fortfarande har hela livet framför mig men ändå kan det hända att jag blir avundsjuk på dem som är fem-sex år yngre än mig. Och vad jag skulle ge mycket för att vara där igen. Det är jättekonstigt.

Men jag tror att det är för att jag är rädd. Rädd för vuxenlivet, rädd för livet som kommer mot mig i 110.  Jag vet inte om jag är redo för det än. Visst jag fyller snart 20 år, men måste man vara redo för det?

Kan han inte bara älska mig tillbaka?

Inte leka med mig, eller mitt hjärta längre. 

15 år, det är lång tid det. Har vi känt varandra så länge?

Det är tre fjärdedelar av mitt liv. Inte konstigt att han är en så stor del av mig.

Han borde veta hur mycket han leker med mig, tycker han att det är roligt?

Eller förstår han helt enkelt inte? Tror han inte på att det kan vara vi?

Idag så gör jag det jag "älskar" mest. Städar klart i röran jag har runt mig.

Men det kan vara ganska skönt också. Man ser saker, tänker igenom saker och minns saker när man gör en rejäl rensning på sitt rum.

Och efteråt mår man så bra, man få en extra kick att börja med andra saker också.

Är det bara jag som får så mycket tänkt när jag städar?