Nu har det gått flera dagar sen jag fick skriva av mig senast.

Känns tufft. Och nu när jag väl sitter här har jag inget att skriva. Eller jo, men jag vet inte vart jag ska börja.

Blir förbannad på den lilla för han är så bortskämd, kan inte göra nåt själv. OCh hans mamma skämmer bort honom så det skriker om det,  han behöver inte ens hämta sin egen mat och han är 10 år. Då kan man ta mat själv. I alla fall han.

Han den äldre säger ju i och för sig ifrån, men är det nog? Han behandlar honom också som sin "favorit".

Hon är jättesnäll, hans mamma alltså. Men just att hon skämmer bort honom förstör mycket.

Skulle pojken göra något fel så får inte han hälften så mycket "skäll" som flickan får. Spelar han dåligt så får han inte hälften så mycket kritik som hon får. Varför är det så?

Båda är mina syskon och jag älskar dem lika mycket. Men varför särbehandlar min pappa och hans fru dem? Att hon gör det kanske jag kan förstå, med tanke på att han är hennes enda biologiska barn, men jag kan inte acceptera det!

Sen att syster är tonåring och blir lätt sur för ingenting, det tycker jag inte hör dit. Hon ska inte behöva få dubbelt så mycket skäll och kritik som min bror. Bara för att han är yngst och gulleplutten ungefär.

Men men JAG älskar dem båda två lika mycket! Och särbehandlar dem inte utan säger vad jag tycker till dem och behandlar dem så som deras ålder och sätt tillåter.

Varför svarar ingen i telefon när man verkligen behöver prata med någon?

De kan ringa när som helt annars, men just när man behöver prata med dem så svarar de inte i telefonen.

Men men sitter väl här och skriver av mig lite. Inte för att jag vet vad jag har att säga men ändå.

Jag gjorde det, jag vågade.

Nu ska jag bara klara av det också.

Men första och värsta steget är taget. Jag är fri som en fågel. Kan flyga vart jag vill, och jag vet vart jag vill, men det är först i höst. Tills dess ska jag jobba, ut och resa och njuta av livet.

Jag måste skaffa mig mod att göra det. Det är bara några timmar kvar, jag måste intala mig själv att jag gör det bästa.

Men om jag måste intala mig det, är det verkligen det rätta då?

Jo, det är det. Anledningen att jag måste samla mig mod är för att jag hatar att chansa. Jag är livrädd för hur allt kommer bli. Hela tiden, jämt och ständigt.

Men det är det rätta, innerst inne vet jag det. Och det är där jag kan finna modet att ta det där steget.

Den får jag snart.

Snart kan jag breda ut mina vingar och känna luften strömma. Känna vinden som för mig mot nya mål. Det gör inget att det tidigare inte höll, jag har satt ett nytt redan innan det gamla spruckit.

Jag har en plan, en plan som kan ta mig precis vart jag vill. Bara jag vill det.

Men hur mycket jag än vill fullfölja mitt snart gamla mål , så mår jag dåligt av det och det är då inte längre värt att satsa på det. Då är det bättre att bryta upp, bryta ihop och börja om. Jag vet vad jag ska göra den närmaste framtiden och har även en ny långtidsplan.

Det löser sig till det bästa, huvudsaken är väl att jag mår bra i det jag gör?

.. jag tar sista språnget.

Jag vågar!

Jag måste våga!

För mitt eget bästa, så måste jag göra slut på den här vandringen och starta en ny, lyckligare vandring på mitt livs väg.

För att finna lycka och välmående, inte bara i min framtid utan också i nuet. Så kliver jag över kanten, och provar mina vingar för nåt helt nytt.

Över landet ligger långa skuggor,

västerut vandrar vingat mörker.

Runt hörnet kanske väntar dig

en nytrådd väg, en lönnlig stig-

och fast jag ofta lämnat den

en dag jag går från hem och vän

min led till sagans kungastol

långt väst för måne, öst för sol.

Är det okej? Som dem säger.

Jag har aldrig misslyckats så med något i hela mitt liv, inte självvalt.

Om jag hoppar av, är det ett misslyckande? Eller är det normalt?

Praktiska omständigheter förstör för mig, är det då okej att hoppa av och börja om med nåt annat när det är möjligt?

Eller ska jag stanna och kämpa ännu en gång?

Det tar ju aldrig slut, vi har diskuterat samma sak i ett halvår nu och inget blir bättre.