Jag vet att du försvinner när svavelstickan slocknar.

Men frågan är inte om utan när? När försvinner du?

Eller rättare sagt, när försvinner jag? Kommer jag klara av allt det här eller slocknar det innan jag ens gjort hälften av det jag borde och ska?

Är lycklig just nu, för jag är hos en älskad vän. Den enda som nog förstår mig helt, för hon vet många (nästan alla) av de hemligheter jag skriver här.

Hon dömer mig inte för det utan förstår och diskuterar det. Det är en ÄKTA vän det.

Och så gör hon paj åt mig just nu, så sött. Detska bli riktigt gott.

Är rädd att jag ska brista ut i ett enormt gråta anfall vilken dag som helst. Håller det inom mig hela tiden. Jag vet inte ens varför jag vill gråta, jag måste bara göra det snart.

Dock inte just nu, är för glad så tankarna och tårarna försvinner för ett tag.

Ännu en dag som går, och ännu något som måste tänkas igenom.

Något som inte fungerar, något som tär på mitt hjärta och något som fyller det.

Nu några dagar då jag inte kan skriva av mig. Några dagar som kommer lastas av mina hemska tankar. Hoppas jag klarar mig igenom veckan, utan att få dumpa av mig det som tynger.

Och en vecka då jag kommer få dubbelt så mycket skit än andra veckor.

Därför blir det tuffare.

Alla känslor bubblar upp till ytan.

Allt som jag gömt, dyker sakta upp och jag smyger in och gömmer mig.

Gömmer mig för dömande blickar och viskande tal. '

Försvinner ett tag från jordens yta, från allt det som är verkligt och jobbigt.

I mörkret finns vissa svar, som man inte kan finna med andras idioti runt omkring sig.

Jag oroar mig för saker jag inte kan göra nåt åt. Jag vill inte göra det och försöker tränga undan det. Men det går till slut inte längre.

Jag tänker och tänker och detta gör att jag förlorar sömn. Vilket gör att jag oroar mig för hur jag ska orka.

Hur bryter man en så ond cirkel? Ibland lyckas jag och kommer på lätta lösningar på de saker som oroar mig, men ibland kan en ond cirkel vara i flera veckor utan att det bättras någonting alls.

Men men allt löser sig väl till slut. Någon som har nåt tips på hur man kan sluta oroa sig?

Jag lever efter mottot Carpe Diem, och jag följer det. Det är först på kvällarna och nätterna som oron kommer. På dagen gör jag allt för att leva mitt liv å bra jag kan och njuta av det. Men sen kommer tankarna, oron och också längtan.

Jag saknar dig, så mycket att det ibland faktiskt gör ont.

jag känner dig inuti mig, jag känner dig runt omkring mig men du finns inte framför mina ögon. Du finns inte som den arm som las runt mig när jag var liten längre.

Eller den som alltid ställde upp för mig, oavsett om det var jag som hade gjort fel eller inte.

Den som grät med mig, och skrattade med mig.

Varför försvann du så snabbt? Det måste väl finnas en orsak? Var det för att jag skulle upptäcka min gåva som jag gjorde den natten, eller hade det inte ens med mig att göra?

Men du var, det jag vill kalla min barndoms trygghet. Även efter du försvann.

Blir så arg på dem. Att ljuga mig rakt i ansiktet. Varför säger man en sak i telefonen när man sedan skriver och har ändrat sig helt och hållet bara några minuter senare??? Jag kallar det att ljuga, för så snabbt ändrar man sig inte angående en sån sak.

Och vad var det för mening att ens säga så till mig i telefonen, då trodde jag att allt gick att lösa, men nu gör det ju inte det.

Så nu får jag ta till drastiska, och tråkiga åtgärder för att lösa den här situationen.