Sitter här för mig själv, något jag egentligen inte ska göra.

För när jag är själv så kommer tankarna.'

 Tankarna om att avsluta allt, och inte bry sig mer.

Jag känner mig rädd, och vilsen. Trots att det borde vara så att mitt liv är underbart nu.

Kan jag inte bara vara nöjd och få må helt bra?

Jag saknar någon.

Inte henne, alltså Bibbi, eller jo henne saknar jag alltid.

Men det är någon annan, som det känns som att jag glömt bort, eller som har glömt bort mig.

 Jag saknar en värme jag inte kan placera, en röst jag inte känner igen, ett hjärta som bultar i samma takt som mitt eget. Vem är det? Du finns där inom mig och runt omrking mig,men varför kommer jag inte på vem du är?

Varför känns inget som händer mig verkligt just nu?

Varken de bra eller de dåliga sakerna?

Det är inte mitt mörker som är tillbaka, för det är jag som är här.

Men ingenting känns verkligt, känns som att jag slungats in i en parallell värld som bara är på låtsas.

Som att vad jag än gör så finns det inget som verkligen händer eller spelar roll.

Finns ingen som kan röra mig i min egna lilla verklighet.

Men jag lever ju ändå mitt liv, jag vet vad jag gör och det är jag själv som gör alla val.

Jag är lycklig ibland, faktiskt lycklig på riktigt den här gången. Jag är ledsen ibland, precis som alltid.

Jag vänder mig inåt vissa stunder, känner mitt mörker omsluta mig med sin "kalla" värme.

Men jag låter det inte ta mig!

Men varför känns det inte verkligt?

 Jag känner mig ensam. Ensam i mina tankar. Jag tänker alldeles för mycket när ingen annan är i närheten. Varför kan jag inte bara lita på mina känslor och följa dem så som jag borde?

Nej istället ska jag tänka en massa, och försöka förstöra saker som egentligen är helt underbara. Bara för att jag inte kan lita på att saker faktiskt kan gå bra och vara bra för mig. 

Kan jag inte bara acceptera att saker går bra för en gångs skull?

Nej då, ska mina tankar förstöra för mig. Jag måste se dåliga saker i de mest underbaraste sakerna. Någon som känner igen det?

Känner mig totalt vilse.

Som att jag färdas på en väg som jag inte borde. Som inte är gjord för mig, utan är gjord för den jag borde vara.

Den där personen som jag bör vara men inte kan vara. Jag duger inte till att vara den personen.

 Allting kommer rusande mot mig utan att jag kan hejda det. Jag hinner inte välja det bättre alternativet utan flyter sakta med. Och då blir allting bara fel, och det är så jag har blivit den personen jag är idag. Inte helt fel, men inte den jag bör vara.  

Jag tvivlar på allt nu.

Jag tvivlar på att jag är en bra människa, för vilken bra människa skulle ha så mörka tankar som jag har ibland?

Jag tänker att jag vill ta slut på allt, inte bara mig själv.

Jag skulle ju aldrig få för mig att göra nåt så dumt, men bara att tankarna finns där ibland skapar en rädsla hos mig.

 Jag vill vara lycklig, och nu är det så att jag träffat någon som gör mig lycklig. Men självklart tvivlar jag ändå. Tror att han bara ska såra mig och att jag inte duger åt honom.

Varför kan jag inte bara vara och se vad som händer? Jag tvivlar alltid, och mest tvivlar jag på mig själv.

Jag fasar för mig själv.

När jag för en gång skull har hittat något i mitt liv som jag faktiskt vågar vara stolt över, något jag kan känna äkta glädje över och trivas med. Då ska jag förstöra det genom att bara vara mig själv.

Det är som att jag inte är menad att hitta något att känna glädje över, eftersom det förstörs när jag visar mitt rätta jag.

Alltså är det meningen att jag ska gå omkring med en mask, och spela lycklig.

 Är det det närmaste lycka jag kan komma?

Isåfall vet jag inte om det är värt det.

Det känns som att livet störtar ner över mig.

Som en stor betongklump som kommer farande mot mig i ljusets hastighet, och bara väntar på att jag ska gå till rätt ställe så den kan krossa mig mot marken.

Bara väntar på ett misstag från mig, för då kan den slå till och göra slut på allt.

Går runt med en stor klump i magen dagarna i ända nu. Självklart tror alla att jag har full koll på vad jag vill och ska göra, men om de bara visste hur jävla rädd jag är egentligen.

Rädd för den värld som väntar mig, men nästan mer rädd för den värld jag lämnar bakom.