Har inte skrivit på länge. Inte för att jag mått kanon, utan mer för att jag inte har kunnat sätta ord på det jag känner.

Hur kan man känna sig övergiven, när man absolut inte är det? Tvärtom, jag har börjat spendera mer tid med min familj igen, jag har en pojkvän som älskar mig och vänner jag vet ställer upp om jag behöver det.

 Men ändå känner jag mig övergiven. Lämnad ensam mot världen.

 Det känns som att jag står mitt i vägen och det kommer en bil rakt emot mig. Mina nära och kära står längs vägkanten och ropar att jag ska flytta på mig, men ingen kommer ut när jag inte gör det. Alla står bara kvar, även jag.

Just nu mår jag så otroligt dåligt.

Det är faktiskt så att jag kommit till en punkt då jag återigen funderar på om det är värt att leva. 

 Jag som trodde att mitt liv skulle gå bättre och bättre nu, och så ställer den personen som jag älskar mest i världen till det för mig. 

 Han växlar beteende och verkar inte veta vad han vill längre. 

Detta gör mig frustrerad, arg, ledsen och besviken. 

För mig kommer "vi" som första prioritet, jag skulle offra mycket om jag visste att det skulle gå ut över oss. 

Men för honom verkar inte jag vara den första prioriteringen. Vi bor inte långt från varandra, och plötsligt ska vi inte kunna träffas på en vecka?!

Och ingen av oss ska resa bort direkt, så det har inte med det att göra. Men det är ju han som prioriterar bort att träffa mig. 

Ibland mår jag så dåligt, men jag älskar honom för mycket för att vara utan honom. Jag säger ifrån, men det verkar inte som att det går in. 

 Måste ta en rejäl funderare på om jag är beredd att komma i andra hand tills han har bestämt sig för vad han verkligen vill. 

Ja, nu är det snart jul.

 Känner dock ingen värme som jag brukade göra, ingen nyfikenhet över vad som kommer hända. 

 Känner bara tomhet, ensamhet och en känsla av att bli övergiven. 

Trots att jag kommer spendera julen med människor som älskar mig, och som jag älskar tillbaka så känns det som att jag kommer att stå i bakgrunden i ett hörn och bara vilja åka hem till min egen säng och begrava mog under täcket och sova bort smärtan. 

 Idag är en sån där dag då inget egentligen känns bra. 

 Jag sitter och kollar på ett foto som får mig att drömma mig bort till en tid då jag var helt lycklig. En tid då jag hade henne hos mig, och hennes varma kramar runt omkring mig. Jag känner fortfarande hennes doft, jag känner hennes värme. Hur kan man komma ihåg det? Det är 12 år sen nu, som hon gick bort och jag var inte gammal alls. Hur kan jag fortfarande minnas, hur kan jag fortfarande sörja? 

 Jag har ingen bra förklaring, och det tror jag inte att man behöver ha. Den förklaringen går inte att finna. 

Även om jag är i ett rum fullt av människor så känner jag mig ensam.

De förstår inte hur jag tänker, hur dåligt jag mår ibland. 

Och när jag nu, faktiskt har erkänt för honom* att jag inte mår bra, att mitt mörker håller på att hinna ikapp mig så tar han mig inte på allvar. Eller det kanske han gör men inte allvarligt. 

 Då skämtar och skrattar han bort det. 

Han har svårt för allvarliga saker, det vet jag men jag räknade med lite mer stöttning än  så.

 Så nu känner jag mig än mer ensam, ensam med mina tankar och med ett mörker som lurar runt varje hörn och bara väntar på att ta mig. 

 Jag är så trött, och jag vet att det beror på min ständiga kamp mot mörkret. Folk förstår inte, vissa undrar varför jag är så trött som kan sova ut nästan varje dag, men de förstår inte. Jag flyr, nästan mer när jag sover, och det gör att jag aldrig sover ordentligt.

 Ensam, i ett mörker i flykt från ett annat. 

Det känns som att det går åt rätt håll.

Som att det blir bättre, även om det inte är bra.

 Vad ska man göra när man inte längre orkar kämpa? Jag kämpar vidare ändå. 

För vad skulle hända annars? Hur mycket skulle jag inte förlora, bara för att jag inte kan berätta vad som är fel? 

Ingen förstår när jag förklarar, och när det redan är för sent, när jag är nere i mörkret, då kan jag inte förklara. För då är det inte jag som lever. 

Är det någon som förstår?

 Jag väntar. Väntar på att jag ska må bra, riktigt bra. Så bra som jag borde göra.

Det är inte så att jag vill ändra något, för jag vet att om jag får vara mitt "riktiga" jag så älskar jag mitt liv just nu.

 Men det är det där mörkret som hotar i bakgrunden. Som följer minsta rörelse och är beredd att slå till. Jag försöker kämpa, allt vad jag kan. Men det är inte lätt, för trots att jag vet hur det var så längtar min kropp på något sätt ändå tillbaka. Kan inte riktigt förklara, men min kropp vill vara där.

Inne i mörkret, omsluten av värme som man inte kan få någon annanstans. Men jag vet, mitt psyke och min själ vet att det inte är bra. Att jag inte trivs, att jag vill kunna styra min kropp av mina egna tankar.

Så det är bara att fortsätta kämpa, och hoppas att jag är tillbaka på banan snart.

Jag känner mig alldeles borta.

Jag borde vara lycklig, men som sagt det där borde verkar inte betyda någonting alls.

Jag borde vara glad, men samma sak där.

Jag känner bara  tomhet, och jag känner att mörkret smyger sig inpå mig igen. Jag orkar inte det nu, jag orkar aldrig bli tagen av mörkret igen. Skulle mörkret segra och ta mig även den här gången så tror jag att det är slutet för mig.