Nu när jag gett upp en dröm, kan jag hitta en ny?

Kan jag hitta rätt till slut? Trodde jag hade gjort det, och ja det kanske jag hade. Men det funkade ju inte, så då kan det inte varit helt rätt.

Jag vill hitta mitt alldeles egna hem. Jag vill hitta hem.

 Och hitta allt som det betyder. 

Kanske har jag en dröm djupt inne i mig som jag inte tänker på.

Men är det ändå möjligt att hitta hem utan att ha en dröm? 

Varför gör hon så här?

Hon som säger sig vara så stolt över mig, sen i nästa sekund pratar hon om mig som att jag inte längre hör till familjen.

Sen kan hon skryta om mig, hur bra jag jobbar och hur bra mina betyg är. Och vilka kloka beslut jag tar och så vidare.

Men hur kan man hålla på så där, och sen prata om mig som att jag är luft? 

Det känner jag att jag gör nästan varje dag.

Jag ser en massa hemska saker som retar gallfeber på mig. Men jag säger inte nog mycket!

Och så har folk mage att säga att jag pratar för mycket, att jag har för mycket åsikter om allt och ingenting!?

Hur skulle det då vara, om jag faktiskt sa allting som jag kände var fel? Om jag berättade allt jag känner, allt jag skriver här?

Folk skulle väl svimma antar jag. Haha, skulle vara ganska roligt att se.

De skulle stå där, gapandes som fån.

Vissa skulle börja skälla ut mig, för jag har ju inte rätt i det jag säger. 

Nej men jag har fel om hur jag känner, eller hur? 

Jag håller med den personen jag, ur ett annat perspektiv inte borde hålla med. Så då håller jag käft.

 Sjukskrivning hit och dit av olika anledningar. För mycket från en viss persons sida. Är man lite snuvig så går man på jobbet, tycker jag i alla fall.

Man stannar inte hemma för att man är hes, eller har ont i huvudet. Då tar man en tablett och så går man på jobbet.

Men har man feber eller inte kan stå på benen och vet att det är en smittorisk, då stannar man hemma.

Men heshet smittar inte. Och inte lite snuva heller. Herregud, skulle man stanna hemma varje gång man är snuvig får man ju stanna hemma 100 dagar om året. 

Hur ska jag då kunna säga detta till henne? Att jag bara tror att hon gör ursäkter för att hon är lat? 

Varför ska hon alltid spela så duktig?

Om vi ser ett frågeprogram och hon har sett programmet innan, så stänger hon av ljudet och frgar på ett väldugt kaxigt sätt, "ja vet du det här?".

Nej, säger jag. Då skrattar hon och tycker jag är dum ungefär.

Sen får jag reda på att inte heller hon visste svaret första gången hon såg programmet.

Mycket att vara kaxig över då? Jag hade också kunnat svaret om jag sett programmet innan.  

Men hon ska ju vara så jävla  duktig hela tiden. Och nåde den som vet mer än hon tror sig veta. Då blir hon inte munter.