Någon tar allas uppmärksamhet hela tiden.

Någon tror inte att man kan fatta beslut själv.

Någon utesluter en.

Någon är så bortskämd så hälften vore nog.

Någon är så oerhört sur hela tiden.

Någon är uppkäftig.

Någon är irriterad jämt och ständigt.

Någon bara tjatar.

Någon tillåter inte att jag har andra åsikter än den.

Någon lyssnar aldrig.

Ingen är nöjd med det man gör.

Ingen hör när man är ledsen.

Ingen tröstar en.

Är det konstigt att man bara vill bort ibland?

Jag saknar henne. Så otroligt mycket. Varför fanns hon inte kvar längre. Jag har fortfarande hennes kärlek och stöd, trots att hon inte längre finns.

Men jag tror att jag hade behövt henne hos mig längre.

De som undrar varför jag kallar mig bibbisficka, det är henne jag saknar. Bibbi, jag var hennes flicka. Egentligen hette hon Birgit, men ingen kallade henne någonsin det.

Jag var hennes lilla flicka, inget kom emellan oss. Vi hade och har fortfarande ett band som står emot allt, till och med döden.

Natten hon dog kom hon till mig. Satt vid vårt köksbord och log mot mig. Men varför log hon? Varhon glad att försvinna? Ville hon inte vara kvar hos mig? Men det är hon, jag känner hennes närvaro. Känner hennes hand mot min kind ibland. Hennes famn om mig när jag är ledsen. Ibland vet jag inte om jag inbillar mig. Men ibland är hon verkligen här. 

Men jag vill att hon ska vara här igen. Hon hade kunnat leva 20 år till. Men så togs hon ifrån mig. Jag var så liten, jag behövde henne längre. När man har den person som betyder mest för en hos en, ska man inte få ha den personen längre än åtta år då?

Jag har fått saker efter henne, och de säger "du var ju hennes lilla flicka".

Ja jag vet!! Varför kan hon inte vara här hos mig då!??! 

Jag blir så arg på henne!

Hon kommer in och bara antar att jag har tid att lyssna och att jag vill lyssna. Så jag måste pausa filmen jag tittar på för att inte få en utskällning.

Men om jag skulle komma ut medan hon tittade på en film, då ska jag vänta. Men ju hon kan väl lika  gärna pausa sin film!? Som jag gör.

Men nej hennes behov ska komma först, just det. Att jag inte kommer ihåg det jämt. 

Jag hatar hur hon behandlar mig ibland. Och blir så trött på det också.

Är det inte lika viktigt, OM INTE VIKTIGARE!!! Att en mor lyssnar på sitt barn, lika som ett barn lyssnar på sin mamma. Eller har jag helt fel?

Och då spelar det ingen roll om barnet(jag) är vuxen. Hon är alltid mamma.

Och samma regler ska gälla. Ska jag lyssna på henne jämt, vad jag än gör, hur upptagen jag än är. Då ska hon FAN i mig ockå göra det.

Eller har jag helt fel?