När det gäller allt nu för tiden.

Det är inte mig ha ringer efter, utan henne. Han ville inte ens prata med mig. Min pappa alltså. När hon inte är här så ringer han mig kanske en gång i veckan. Nu när hon är här ringer han flera gånger om dagen. Fan han är väl min pappa också??

Lika överallt, det är jag som får stå tillbaka, hela tiden. De tror att jag inte behöver dem längre. Men det gör jag och jag har aldrig sagt nåt annat. Ändå är det precis som att de bit för bit försöker få bort mig från den innersta familjen. Att jag bara ska vara det största barnet som står och tittar på utanför.

Men jag vill också komma i första hand nån gång. Som jag tidigare skrivit så får de andra så mycket mer än jag fått under min uppväxt, då är det väl inte för mycket begärt att få vara inkluderad i familjen, trots att man är vuxen? 

Ja jag tror verkligen att det är så.

Och därför önskar jag att jag kunde vara lika poetisk som vissa när jag skriver.

Blir fan avundsjuk nästan, på hur vissa personer får till det. Även om de bara skriver om sin vardag, så får de till sina meningar på ett så bra sätt.

varför lyckas inte jag med det? När jag skriver blir det bara babbel. Men visst. det behövs väl det med! Eller hur?