Jag trodde jag visste vad jag kände. Jag trodde att jag hade hittat rätt, hittat svaret på alla mina förvirrade tankar.

Men jag fick precis veta att jag inte kan göra något åt det nu.

Jag trodde det var han, att det var honom jag tänkte på, honom som jag ville ha. 

Men nu kan det inte vara så längre, för en kompis frågade mig om jag kände honom och jag sa självklart ja. Då berättade hon att hon tänker satsa på honom. Vilket gör att jag måste lägga alla mina tankar på is även om jag inte vill.

Varför låter jag mig alltid vara den som står i bakgrunden när det gäller kärlek. Som låter alla andra få det de behöver först. Mina behov kommer alltid sist. Och jag tror att andra tycker samma sak. Jag förstår inte det här.