Alla verkar vara så lyckliga, och helt ärligt så spyr jag snart på dem.

Jag vill inte höra längre! Jag tycker att det är jätteroligt för dem, och roligt att de väljer att berätta om saker som hänt dem.

Men jag blir så less, bara tanken på att de nästan alltid är lyckligare än vad jag någonsin varit.

Jag vet att allt inte är som det ser ut och att de inte är lyckliga jämt.

Men va fan? Jag är aldrig lycklig. Det de ser är en mask som jag tränat på i flera år.